Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1870, sida 1

döma, huruvida icke I och stolts jungfrun kunna komma tillsammans deröfver ... Åtminstone har jag nu det ärendet till eder att anmäla ett besök af jungfru Karin. Marsken sprang upp från stolen och fästade sina ögon på gubben. — Jungfru Karin... besöka mig? Ilvad menar du! — IIm, hvad jag menar, eller rättare hon ... det lärer hon bäst kunna säga sjelf; dock tror jag icke, att det denna gången blifver till ett älskogsmöte, dertill är stolts jungfrun allt för sorgsen . . . Men det är som jag säger, hon önskar lifligt att träffa eder, det sade hon mig sjelf, för jag var der i huset straxt efter sedan den stränge riddaren, herr Carl Ormsson, kom hit till staden i går. Synbarligen utöfvade dessa underrättelser ett stort inflytande på marsken. Ilan gick fram och tillbaka i rummet och stannade litet emellan framför fönstret, utan att den gamle tjenaren rätt kunde fatta, om det var glädje eller bekymmer, som så yttrade sig hos honom. Gamle herr Carl Ormsson hade under de sista åren icke varit bland marskens vänner, om han ock icke uppenbart stält sig emot honom, men hans anseende var dock ingalunda så stort, att det behöft väcka marskens oro i ovanligare grad, om denne riddare slutit sig närmare till herr Erik, än till honom. Och nu var det ju dessutom för alltid slut med allt buller från Erik Pukes sida. Den gamle trotjenaren såg sorgset på sin herre och suckade: —. Ack, droge vi så visst tillbaka till vårt Fogelvik igen, herre, och finge der lefva i lngn och fred, så kunden I le åt allt detta kif mellan de store i denna verlden. Som herre till Logelvik ären I dock tillräckligt både mäktig och rik ... det skolen I icke förgita, herr Carl! Herr Carl log ät gubbens ifver och sade leende: