Det dröjde länge innan marsken kunde komma till Stockholm. Och den gåtlika slutenhet, som ban iakttog dagarne närmast efter herr Eriks tillfångatagande, utmärkte honom mer eller mindre under hela tiden. När de båda prelaterna, erkebiskop Olof och biskop Thomas, togo afsked af honom, hade han med en viss hårdhet helsat dem, och icke yttrat ett ord till deras djupa sorg, som de uttalade öfver tvångsåtgärden med herr Erik. — Dot står till drotsen, hvad kunna vi mer? — var det enda han yttrade. Men likväl hade den gamle hofmästaren, när han en stund derefter inträdde, sett stora tårar rulla utför sin herres kinder. Först i medio af Februari kom herr Carl till SHAUA—