Böteborg den 3 Mars. De som något följt med våra jernvägsstrider hafva troligen ej glömt den fejd, som fördes rörande den länk i Norra stambanesystemet, som bildades af jernvägen trån Stockholm till Upsala. Hela hufvudstadens press ifrade varmt för denna bana, och förebråelser saknades ej deröfver att icke denna linie blifvit den först bygda af alla. Ty här var trafiken och här var behållningen af densamma gifven. Denna bana kunde ej annat än blifva genast mycket inkomstbringande, äfven innan dess fortsättning mot de norra orterna kommit till stånd. Uppskattningen af denna trafik skedde förnämligast efter den stora ångbätstrafiken, hvilken, försäkrade man, skulle öfvergå till jernvägen. Det fanns dock en och annan, som ej kunde gå in på dessa beräkningar, utan hyste den åsigt, att ångbåtstratiken icke så lätt öfvergår till jernvägen, hvad det tunga godset angår, ja att till och med lättare gods och passagerare skola till rätt betydlig del fortsätta sin färd på ångbåten, när årstiden det medgifver. Ett sådant kätterskt tal vann dock naturligtvis intet afseende. Erfarenheten har emellertid äfven här pekräftat, att vattenkommunikationen behåller sin plats vid sidan af jernvägen. Antalet af ångbåtar mellan Stockholm och Upsala har visserligen något förminskats — åtminstone skedde detta vid jernvägens öppnande — men trafiken har likväl varit A E KE SNARARE