Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1870, sida 2

Bakom Frik skred nunnan fram, tyst och högtidlig mellan honom och Carl. — I kunnen tro herr Eriks ord — sade hon — jag är begges eder vän, och jag svär det j ock, att Erik Puke vet intet af detta förräderi. Men viljen I få veta, hvem det är som vållat detta och dermed kastat skam och vanära öfver herr Erik, om ej Guds moder sändt mig i hans väg, så kan jag upplysa eder derom Både Erik och marsken sågo med spänd väntan på den bleka nunnan med de sv rarta, slammande ögonen, medan mannen som fallit för Eriks hand började vakna ur sin dvala och resa sig upp. — Så veten, att det är eder egen sven... han som kommit med jungfru Karin Carlsdotters bud till herr Iirik ... Ve dig, sven, du är mäktig ar stor förställning, men här skrapade din beräknings ankartand mot sten i stället för huggfast botten. . .. — Nils Bosson! — utropade marsken och Erik Puke på en gång Nils stod som sörstenad. Ilan visste knappt, om allt detta var ren, vaken verklighet. Qvinnan, som talade, menederskan, som knappt ryggade tillbaka för ett mord, hon stod der så oskuldshög och helig och utpekade honom såsom anstiftaren af en gerning, för hvars blotta tanke han skyggade tillbaka. Men snart ryckte han sig upp ur den domaing, hvari den förfirliga qvinnan försatt honom, och i hans öga tändes en liga af förkro sonde förakt. Men nunnan fortsatte med höjd stämma, vänd till Carl: — Spörjen mannen till der, som herr Erik fälde, marsk Carl... jag menar, att han skall kunna säga, hvem som förmått honom till så ond en gerning. Sjelf har jag sett svennen hela natten vandra omkring i Ht. Mannen, som un ilertiden sallkom igt återhemtat sig, reste sig upp och betygade sanningen af nunnans utsago, innan ännu harsken tillsport honom