Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1870, sida 2

vEBES LE AUr hör Se Se BI ICL15 ÅKIECHLCökUIIDI)1 underlättas från statsregering zens sida. II. UTRIKES. FRANKRIKE. De med gåidagsposten inträffade tidningarne innehålla utförliga berättelser om det betydelsefulla mötet i lagstiftande församlingen den 21 Februa Redan slera dagar jörnt hade en mängd främlingar från provinserna skyndat in Paris för att om möjligt få tillträde till åhörareplatserna, hvilket dock för de flesta visade sig vara en omöjlighet. Jules Favre motiverade den af honom framställda interpellationen om regeringens inre politik väsendtföljande sit herrar! I det vi (venstern) ingingo p lents förslag att uppskjuta den dahatt som i dag öppnas, vile vi gitva ett bevis på vår fe sonlighet, men tillika tillförsäkra oss den fullständigaste frihet att yttra oss. Denna sribet är alltid nyttig, men för nä irvarande alldeles nödvändig; att under nuvarande d skulle vara ett envis so Des: a äar. ät eller ke tvctydligt Vi böra em med fullkomlig opar chet och upp Lag ande alingen I har lå: med statseltonomiska frågor, och tacksamt de men då jag de de utmärkta tal, som af denna anledning köll nkte jag vidj mig sjelf, att t. o. m. de tinan ugel f3s terna, landets oC i stå tillbaka för de politiska frågorna. mitt tal undgå allt, som rörer personer, i det jag anser denna fråga vara underordnad, utan emedan man för närvarande bör undvika allt, som kunde gifv nledning till motförebråelser. För min del är jag fullkomligt fri från hvarje personligt intresse, och då jag ansaller den nuvarande styrelsen, ledes jag ich några ärelystna planer. Då en despot herrskar, kan mak ten endast vara tersträfvansvärd för låga själar; hes ett fritt folk an makten vara ett frestande mål för en ädel ärelystnad; mer den, som oftersträtfvar denna makt, bör veta, att makten icke är en förtrollad os, utan en sträng och mycket allvarsam pligt, som man åtager sig. Mistorien och det allmänna medvetandet ha dömt alla dem, som endast sökte tillälla den personliga ärelystnaden. hvaremot för; de högt äras, som ostrat sig för det allmänna bästa. Det är lämpligt att påminna rligt i det ögonblick, då 5 ny bana öppnar lå vi os beteende och pligter, med de nh. ndiga vilkunna bli Tvorgången till likasom v e gun. i koren för, at 2 öms uppfyllda. Ja, vi be en ny styrelhe. som är en dom öfver den personliga styrelsen, och som sätter nationalviljan i st. f. en endas vilja. Den parlamentariska styrelsen är ett medel att utföra den politik, som bör vara grundvalen för hvarje samhälle: landets regering genom landet sjelft med och genom friheten. Från året 1569 har nationen slutit sig till denna lära och med vördnad, men tillika med fastket fordra tillämpringen deraf. Detta är ett be fullt faktum. gentemot hvilket den så ofta förnyade villsarelsen bör falla: att det skulle vara från suveinens initiativ, som den sociala rörelse, af hvilken reformerna uppkommit, skulle ha utgått. Nej, det är icke suveränen, som har velat dessa resormer, utan det är nationen, som tillkännagifvit sina önskningar derom. (Bifall från ven stern). Från 52—1860 hade det endast tilldelats den allmänna trätten en underordnad roll; det första uppvaknandet af friheten följde efter kriget i Italien. År 1863 tilltog rörelsen, och 1869 vill jag anse spelet som vunnet, förutsatt att ytterligare felgrepp icke bringa de vanna fördelärne i fara. Vid den sednaste valstriden intog regeringen emellertid samma hållning som förr. Den sramstående man, som genom sin talang har personisierat den personliga regeringen i 17 år, ville icke hålla steg med de nya tendenserna; hans språk var stoltare an någonsin förut, och de officiella kan daturerna blefvo upprättäallaa i samma omfång som förr. Sjelfra valen voro icke en tillräcklig varning. Då vi sammanträdde den 28 Juni, förbeböll sig ännu den personliga re 2 all rätt att ensam afgöra, huru och i hvi deis önskningar skulle tillfredsställas. ständigt den personliga regeringe Ä örmyndar 8, Om icke en herres språk. (lrån venstern: mycket hra!). Ett sådant språk var en a: kronism och ade djupt nationens retande. Denna känsla pat sig äfven tillh a bänoch några dagar derester s 3 på sy vt oden 25 Juni med vördnad, men tillika med het genow interpellationen uf de 116. Den enkla lersi mellan nationalviljan och den personliga makten var tillräcklig för att göra slut på den sistnämnda — en stor till lragelse, hvars betydelse jag icke skall försöka att nedsätta. Den personliga makten kunde gjort motstånd, hvilket — jag är ölveriygad derom — tillintetgö, orfi af en så ansenlig makt ett slokt steg att underkasta sig; jag erkänner detta, ty intet kan sättas hi on fredlig revolution, och en be; änsad och åätskridande frihet bör föredrag mpas under storm (mycket bra! nm Låt mig nu draga de logiska och poli qvenserna af detta stora faktum. Nationen har besästat sig, och öfverbufvadet tör den exekutiva makten har orkänt det berättigade häruti. Detta r vår rätt och en sast basis! Vi veta, att nationalsuveräniteten är en, och att den icke kan delas; att det är den, som herrskar, som regerar, och som bör åtlydas. å utgår mal ke längre i tu som vi böra sö från medbor na, utan i vi a lösen för den politik, regeringen har att följa. Den nationella juvoränitoten d klat sig långsamt, men stadigt: och sök dan år 1552. Vid de sednaste öllo 3,317,000 röster på oppositionens kand: 4,664, 009) på DK(VDVV