Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1870, sida 3

ägret och bondehären, och detta lyckades honom äfven. Efter en stunds ridt kom han till en trampad stig. som sörde ned till den lilla strömmen, hvilken bildade den östra gränsen för den ställning, som herr Erik intagit i Hälleskogen. Kort dererter red han öfver den tillfrusna strömmen och hade då framför sig Harakersslätten, der det gamla kapellet aftecknade sig mot den ljusa morgouhimmeln. Det var en gammal träbyggnad, och genom de små fönstren lyste skenet frän ljusen, hvilka voro tända derinne. Iljertat klappade dubbelt häftigare i ynglingens barm, ju närmare han kom kapellet, och han frågade sig med fasa, om han skulle komma för sent, eller om det onda anslaget ännu ej hunnit utföras. När han kom midt för hufvudingången, såg han ljusskenet genom dörrspringan, och han sprang ur sadeln och såg in. Der stodo dock de båda herrarne framme vid altaret, och marsken tycktes vara den som för ögonblicket talade. Något på sidan om herr Erik stod nunnan och längre ned i kyrkan på ömse sidor tvenne män ur hvarderas följen. Ännu gick således allt sin gilla gång, och Nils satte sig åter upp i sadeln. Han såg sig omkring efter marskens följe, som måste finnas någonstädes i närheten, och ett stycke bort från kyrkan söderut utmed vägkanten såg han ock en mörk massa, hvarur uddiga taggar glänste mot morgonhimmeln. Det var femtio svenner till häst. Nils störtade fram till dem och yttrade i örat på den bestörte hötvidsmannnen, hvilken knappast ville tro sina ögon, då han såg marskens sven komma från fiendelägret: — Guds död, de hafva lagt försåt för marsken! ... hållen eder redo, när I hören svärder klinga i kapellet, så skynden fram ... detsamms böra ock herr Eriks följe göra, ty han sjelf vet a intet!