Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1870, sida 3

ingen en runa, hän från det närvarande till en punkt i hans lif, der äfven han drömt fridens drömmar. — Kanske gäller det nu för eder, herr Erik — fortsatte Nils — att fatta beslut i den sak, som för eder är vigtigast, och hvarutinnan I losvaden stolts jungfrun att först spörja henne till råds ... Nu låter hon helsa eder genom mig, att hon ständigt vill bedja till Gud och alla helgon för edert väl och i det hon återlemnar eder ringen, låter hon säga eder, att ett hjerta sådant som edert ej behöfver bindas af löftet till en oerfaren flicka! Ett eget leende spelade öfver marskens dödsbleka kinder vid dessa ord och när han såg hvilket djupt intryck både ringen och jungfruns helsning gjorde på Erik. Denne stod alldeles försjunken i sig sjelf och såg emot altaret med en blick, som om madonnan vid den dunkla belysningen antagit jungfru Karin Carlsdotters drag. Ett drag af vekhet lyste i hans bistra anlete. Kanske hörde han en hviskning om försoning, så som fridsjungfrun talade derom, när hon strålade i all sin skönhet om dvällen i hans gåstabudssal. — Det tillade hon ock — sade Nils — när jag gaf henne mitt löfte att föra ringen och hennes helsning till eder, att den kanske skulle föra saken mellan eder och herr Carl till ett godt slut. Ett rasslande hördes vid sakristidörren, och den mörka nunnan, hvars flammande ögon tycktes vilja uppsluke nen, drog sig omärkligt tillbaka. Rörelsen undgick icke Nils Bossons uppmärksamhet. Hav närmade sig sin herre och hviskade: — Vu på eder vakt, här är förräderi på färd enstade en ljungeldsblick på sin sven, (Ferts.)