Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1870, sida 3

vestra Europa var väderleken lugn. om landtbrukets närvarande ståndpunkt. Af prof. Arrhenii berättelse i landtbruksakademiens sednast utkomna handlingar meddela vi följande sammandrag: Det är hufvudsak för landtmannen, att ställa sin husbällning så, att hans fält kunna bära friska plantor. Öiver de många sjukdomar på de odlade växterna, som på senare åren framträdt, har man nu utgifvit en fullständig beskrifning, hvari visas, att många förut såsom serskilda ansedda sjukdomar på växter blott.äro följden af. samma lägre, genom förstoringsglas skönjbara svampar i olika utvecklingsstadier. Dessutom uppträda vissa sjukdomar, bestående i en oegentlig bildning af växterna, hvilken beror af brist på eller öfvermått af något visst för växten erforderligt näringsämne. Så t. ex. med liggsäd. Man trodde förut att det berodde på brist af kiselsyra, men man har nu funnit, att det beror på halmens lösare byggnad samt yppigare bladväxt, hvilket blir följden af öfvermått af qväsve i jorden. De stora bladen hindra luften och ljuset att verka på strået, så att det ej erbåller nödig fasthet. Man känner att man kan förekomma att säden lägger sig genom att efter gödsling så raps eller bönor före hvete eller råg, genom att plöja djupare, : eller genom gödsling med koksalt, som gömmer : gödningsämnena åt kommande växter med djupare; rötter. Rörande potatissjukan ha undersökningar anställts vid försöks-anstalten i Vincennes i Frankrike af professor Ville. Genom olika gödsling af fem bredvid hvarandra liggande potatisfält fann man, att sjukdomen uppträdde på två fält, hvaraf ett icke blifvit gödsladt, sedan åkern började användas till försök; det andra endast med qväfvehaltig (ladugärds)-gödsel. Genom jemförelse med de öfriga fälten fann man, att potatisen för att rätt tillgodogöra sig ladugårdsgödsel ärven behöfde salpetersyradt kali, samt att ett med kali starkt gödsladt fält bar rik skörd, men i högsta grad skadad af potatissjuka, hvilket uteblef, der äfven fosforsyrad kalk fanns. Prof. Ville säger sig icke härmed hafva utfunnit orsakerna till potatissjukan, blott att der något brister af de hutvudämnen potatisen eller någon annan odlad växt fordrar, der framträda sjukdomar. Man har dessutom på flera ställen i Frankrike vunnit bekräftelse derpå, att för stark gödsling med qväfvehaltig gödsel förorsakar den svampbildning, hvari äfven potatissjukan består. Samma orsak har äfven på andra växter, t. ex. på sockerröret på vestindiska ön Martinique samt på hvitbetor, förorsakat svampbildning lik potatissjukan. Genom sednaste ärs rön har man funnit, att alla mineralämnen i växterna, som bilda deras. aska, finnas tillräckligt i all åkerjord utom fosforsyra, kali och kalk, hvilka derför tid efter annan måste tillföras jorden. Fosfaterna, kalisalterna, gips och den allmänt tillgängliga kolsyrade kalken jemte andra i handeln tillgängliga fabriksmessigt tillverkade gödningsämnen förse med dessa tre ämnen, hvilken äfven i ladugårdsgödsel förekomma Jemte dessa fordras dock alltid någon qväfvehaltig gödning. Utom i ladugårdsgödseln finnes qväfve i svafvelsyrad ammoniak, salpetersyradt kali och natron. Genom dessa gödningsämnen kan jordbrukaren således, så långt han har tillgångar, söröka sin jords fruktbarhet vida längre än spillningen efter husdjuren sträcker sig. Men, frågar man, kan på detta sätt någon större nettobehållning vinnas, än förut? Och medtager ej inköpet af mineralgödseln vinsten af den högre bruttoatkastningen, kanske åtskilligt derutöfver? Visvara bärtill, att säväl ätskilliga i mindre skala vid kemiska försöksanstalter gjorda rön, som och resultaten vid flera jordbruk i stort, hafva ovedersägligen visat, att kostnaden för rätt och på lämpligt sätt använd mineralgödsel hafva redan under första året blifvit mera än väl, ja dubbelt ersatta genom de större skördarna. Erinrar man sig derjemte, att brukningskostnaden, utsädet och öfriga utgifter för arbetena vid jordbruket äro desamma, ehvad skörden blir mindre eller större, så ligger det ju för öppen dag, att den rena behållningen måste stiga, i samma mån som afkastningen stiger; och då man vet att brukningskostnaderna och utsädet samt utgifterna för skörden, inbergningen och aftröskningen af säden efter ett tunnland åkerjord kunna i medeltal beräknas motsvara 4 tunnor spanmål, så erhålles, då 6 tunnor såsom vanligast skördas på tunnlandet, endast två tunnors behållning; hvaremot om skörden. stiger till 10 tunnor, behållningen blir 6, och om den kan uppdrifvas till 15 tunnor, återstå i behållning 11 tunnor, som äfven med afdrag af den använda artificiella gödseln lemna i behållning vida större öfverskott, än då utan användning af sådan gödsel endast 6 tunnor säd eller ännu mindre skördas på tunnlandet. Beräknas spanmålen till 10 rdr tunnan, så blir i första fallet behållningen 20 rdr, i det andra 60 rdr och i det tredje 110 rdr pr tunnland. På sednaste tiden har man i vårt land ifrigt sysselsatt sig med jordens grunddikning, hvarigenom jorden kan djupare bearbetas. Men den underdikade och djupare bearbetade jorden kräfver, för att framgent gifva rika skördar, mera gödsel än den grunda och ofullständigt afdikade. Med användning af sabriksmessigt tillverkade gödningsämnen jemte naturlig gödsel kan man med vida större framgång föröka jordens förmåga att bära I södra och vestra delarne af vårt land användas nu artificiella gödningsämnen i ganska stor utsträckning; i öfriga delarne af landet hafva de vörjat att behörigen beaktas. Genom försök t. ex vid en egendom Wigendorff i Sachsen har mar till och med utan ladugårdsgödsel, blott med ar tificiella gödningsämnen uppdrifvit askastningen p Acker (något större än ett tunnland) från 19 tha