Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1870, sida 1

ste sig från en trädstam och med ljudlösa steg följde efter honom. De försvunno bland de höga snötyngda furorna. Men tiden blef lång för Nils, och han började redan tänka på att öfverträda sin vägvisares förbud och sjelf söka sig fram till herr Erik, då han fick höra tunga, men hastiga steg bakom sig i skogen. Han vände sig om, och till sin förvåning såg han flera bönder skynda mot sig med yxorna lystade högt öfver sina hufvuden. Nils drog sitt svärd, men omfattades i detsamma bakifrån af ett par starka armar. Allt motstånd var förgäfves. Han var fånge. — Ilafven tack, redlige bondemän! — hörde han dervid en atämma tala, som befann sig ett stycke bakom skådeplatsen — hafven tack ,., binden nu den lede spejaren vid trädet der, så kan han stå der, tills herr Erik får tillfälle att förhöra honom. Och så blef Nils med säkra tåg fastsnörd vid ett af träden närmast elden. Männen, som fullgjort befallningen, aflägsnade sig, och endast en, i hvilken han igenkände sin vägvisare, stannade. — I ären Nils Bosson! — sade mannen och såg Nils in i ögonen — jag kände eder genast, när jag först fick eder att se, och jag var just stadd på väg till eder, då I så lyckligt kom mig till mötes. Nils svarade intet, och mannen fortsatte, i det han med högra handep fattade i öfpersta knappen på fångens liftröja: — I bären röfvadt gods, junker — sade han med en hväsande stämma — men med förlof nu skall jag befria eder derifrån! ch med dessa ord ryckte han upp tröjan och började trefva omkring fångens hals. En stund af pinsam tystnad inträdde, hvarunder uttrycket i mannens ansigte vexlade från rofgirighet och segerglädje till den högsta öfverraskning af aviket hopp. Hans händer upphörde att trefva och han stod med sänkt blick framför sitt ofrer.