Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1870, sida 1

väntade frågaren på svar, men då detta uteblef, villade han: — Sen I, en af de två måste dö, det är nu så och kan ej blifva annorlunda, men jag vill, att marsken skall dö, och det vilja många med mig... förstån I nu, hvilken väg I måsten gå för att rädda edert unga lif och träffa herr Erik? Nils Bossons ansigte blef hvitt som snö, och hans kropp skälfde af en feberfrossa. Men mannen drog helt långsamt fram en lång knif, vände klingan ett par gånger, så att hon glänste mot de glödande kolen, och förde derpå hastigt dess udd mot ynglingens hjerta. Se — sade han — hvad jag hittills har sagt rör blott den ena sidan af saken, den andra är dock så klar, att den ej behöfver många ard, för att I skolen finna den. Väljen nu, Nils Bosson... viljen I svärja en helig ed att komma eder herre marsken om lifvet, så skolen I blifva herr Eriks man och blifva ärad och ansedd, viljen I det icke, så... sägen nu ja eller nej, morgonen är snart inne, och innan dess måste detta ärende hafva fått ett slut. — Stöt till, lede blodsman — ropade Nils — hvi talar du så mycket! I detsamma ropade en stämma bakom träden, och man hörde hastiga steg af flera män, som närmade sig. Mördaren sjönk undan i skuggan och försvann, men på något afstånd, dock icke längre bort, än att Nils kynde höra hvarje ord, yttrade en stämma, i hvilken han till sin öfverraskning igenkände herr Eriks: — Fören mig hit den ädle herren... jag menar, att han snart skall få besked på sitt ärende, Pet var för Nils klart, att marskens bud rean anländt, och att döma af tonen i herr Eriks!