Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1870, sida 1

— För tidigt! — utbrast han slutligen. — För tidigt! — ljöd det liksom ett eko bakom träden, och mannen försvann med långsamma steg förbi stockelden, som nu i det närmaste var utbrunnen, i den riktning, hvarifrån ekot hörts. Men för Nils runno der upp tankar, så mörka och dystra, att de närmade sig förtviflan. Hvad han ville, hvad han hoppats, uppfyllandet af hans löfte till Karin, återställandet af den brutna freden mellan marsken och herr Erik, — allt detta var nu omintetgjordt eller måste blifva det, ju mera tiden framskred. Det var nu mycket öfver midnatt, och det började blifva lif i lägret, och här och der blossade stockeldarne upp, allt efter som man kastade mera bränsle på dem. Då kom mannen tillbaka och stälde sig åter framför honom. — Jag har lofvat föra eder till herr Erik! — sade han — jag skall ock göra det, men dessförinnan har jag något att säga eder, som tål att tänka på, Och så började han tala om striden mellan de båda herrarne och om nödvändigheten, att den slutade med den enes eller andres död, och jemförde dem med hvarandra och visade, att herr Erik dock stod på allmogens sida och var den ende, som kunde träda i Engelbrekts fotspår. Nils afbröt honom ett par gånger. Talet var honom vämjeligt att höra, men mannen fortsatte: — Viljen I nu rädda edert unga lif, Nils Bosson — så slutade mannen — så kan jag visa eder vägen Ä Han gjorde ett uppehåll, hvarunder han noga forskade i svennens bleka ansigte, som belystes de från glödhögen nu slocknade elden, mesig i skuggan, hvarsörutom det nattliga mörkre au djupare i den täta skogen, bidrag att göra honom oigenkänlig. Tydligen