Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 2

bära det verk, Engelbrekt begynt. Något ditåt hade äfven biskop Thomas yttrat. Men det var ej nog för Nils. För honom var detta något halft Han med sitt ungdomliga hjertas glöd kunde ej fatta, att en strid med svärd i hand not bönderna och emot Engelbrekts egna dalkarlar icke var en strid mot bönder. En enda väg fanns för honom att gå. Den bar till Erik Puke, och han måste gå den fram. Ilans heder, hans löfte, jungfru Karin, Engelbrekt — allt manade honom att fullborda denna väg. Han tänkte ej ett ögonblick på, hvad allt han satte på spel, då han verkstälde detta sitt beslut. Marskens ynnest, makt, ära, anseende, allt detta, som väger så mycket i den beräknande mannens ögon, allt detta tänkte han icke på. Han lydde marskens befallning och lemnade stugan, och han gick länge omkring mellan de här och hvar belägna stugorna, hvilka alla nu voro upptagna af herrarne i marskens följe, och derunder spunno sig hans tankar ungefär så, som vi här ofvan antydt dem. Slutligen gick han bort till det ställe, der marskens hästar stodo bundna. Han fann snart sin egen, som han lade sadel uppå. Ett par stallknektar stodo ett stycke ifrån, men det föll ingen af dem in att spörja honom om, hvad han tog sig till. Det var tydligt, att han fått någon befallning af marsken att utföra. Och så svingade sig svennen i sadeln, och det bar af vesterut. Det var en mörk natt, och vinden blåste kall öfver snöfältet, som utbredde sig från lägret fram emot Harakers kyrka. Icke en stjerna lyste på himmelen. Men Nils sporrade sin goda häst och fram gick det-öfver stock och sten. Han kände hvarken köld eller blåst, han tänkte blott på att rättan tid hinna fram och om möjligt tillbaka innan dagen rann upp. Bäst som han red, tyckte han sig höra ljudet vf hästfötter bakom sig, och han stannade häftigt