atv vaga Så Stora imnKomster som möjlic Slaf sina irländska egendomar. Af detta ski å-bruka de uppdraga förvaltningen afsina god on åt agenter (middiemen), som arrendera stor landsträckor och utparcellera dem i små dels till arrende på andra händer. Detta sy l jstem har gynnats af potatis-odlingen, hvi ken isynnerhet lämpar sig för det lill Jordbruket, samt genom den råa och okur niga befolkningens lust att gifta sig uta sandra medel för sin existens än en dålig koj och ett litet potatisland. Derigenont upp 20 stod under första hälften af vårt ärbun ot drade (1820-1840) en öfrerbefolkning za Som måhända skulle störtat hela landet ej elände, om icke emigrationen i stor skal till en del undanröjt detta onda. Före å 11846 — hvilket år är bekant genom de stora hungersnöden och eftersöfjande stor: emigrationen — voro 212 millioner at lan dets innevånare i ett tilistånd af det stör sta materiella elände. Landet — yttra: I det i ,,Timest — kunde godt ha födt et (än större antal innevånare, om jorden varit riktigt brukad. Men förhållandet mellan godsegare och middlemen var just på den tiden mycket inveckladt och olyckligt ofantliga landsträckor lågo alldeles försummade och oodlade, och en ej ringa del gods måste på den tiden försåäljås af egarne. Detta hade visserligen den lyckliga följden, att antalet middlemen inskränktes, samt att flera mindre sjelfegare kunde komma upp, men i det hela måste dock emigrationen betraktas som hufvudmedlet för undanrödjande af landets olyckliga förhållanden. Flera engelska tidningar ha påstått, att Irlands nuvarande materiella ställning vittom så stora framsteg sedan 1840, att man plott behöfver gifva tid, så skall detta (land snart kunna mäta sig med de flesta andra länder i Europa. Detta förnekar Iden förenämnde korrespondenten på det bestämdaste. Han säger: framåtskridande efter år 1846, men det finns äfven fakta, som visa i motsatt riktning, och det är afgjordt, att nationens framsteg under de sednaste låren ej varit stort. I hela Irland äro de mindr städerna uti det inre af landet tillbakagäende. Den ädlare arealen på Irland har visserligen vuninit i värde och fått en långt större kreatursbesättning än förut; men det har under åren 15855 — 18658 förlorat 140,000 acres i omfång, under det antalet fattiga tilltagit. Sedan 1860 har det icke visat sig någon tillökning i kreatursantalet. Det är ett faktum, som förtjenar uppmärksamhet, att något egentligt framåtskridande endast varit förmärkt i de provinser, der husslöjden och det fordna lefnadssättet icke blifvit rubbade. Många ha trott, jatt emigrationen skulle åstadkomma, att de små potatislanden och usla hyttorna försvinna och lemnade plats åt större egendomar, hvilket skulle bereda bättre vilkor åt befolkningen; men denna äsigt har visat sig oriktig. Det är just de distrikter, der det finnes en mängd små arrendegårdar, och hvilkas utveckling varit öfverlemnad åt dem sjelfva, som förete de bästa vilkoren. Detta r isynnerhet fallet i provinsen Ulster — den norra, öfvervägande protestautiska delen af landet —, der upprättandet af mindre gårdar fått en större utveckling än annorstädes på Irland. Men äfven i grefskapen uti södra delen af landet har man l det hela kan man visserligen spåra något. gjort samma erfarenhet; det materiella välståndet har tilltagit mest der, man ej förgripit sig på de mindre arrendegårdarne, och det har lidit mest, der man hastigt velat upprätta stora gårdar. Det är möjligt, att landet icke är tillräckligt förberedt härför, men visst är, att erfarenheten på Irland talar deremot. Gynnandet af de stora egendomarnes förändring till mindre — så mycket som möjligt — sjelfständiga gårdar är således den första åtgärd, som, enligt korrespondentens förmening, bör befrämjas af regeringen. Den andra är upprättandet af lokala domstolar i alla delar af landet för afgörande af de tvister, som kunna uppstå mellan egare och arrendatorer, eller mellan middlemen och mindre arrendatorer. Som vi förut meddelat, går regeringsförslaget just i dessa riktningar; staten skulle hädanefter förskjuta penningar åt arrendatorerna att köpa jord för, hvarigenom antalet af mindre gårdar skulle förökas. Än vidare skulle skiljedomstolar införas för biläggande af alla uppstående tvister. Som norm för ordnandet af förhållandet mellan egare och arrendatorer har regeringen förordat den utveckling, kontraktsförhållandet fått i provinsen Ulster. AMERIKA. Slutet af det drama, som nu utspelats i negerrepubliken IIayti — den sångne presidenten Salnaves arkebusering — skildras i en korrespondens sålunda : Den rerolutionsdomstol, som hade i uppdrag att döma Salnave, sammanträdde den 15 Januari under general Lorquets ordförandeskap. Efter förnöret med den anklagade och wittnena, fällde lomstolen följande utslag: I betraktande af, att medborgaren Sylvain Salnave våldtört sig på kontitutionen, i det han låtit utropa sig till president ör lifstiden och till diktator, under det han en-Js last var utnämnd för fyra år; att han förolämpat nationalrepresentationen, i det han den 14 Oktor 1867 låtit pöbeln i Port-au-Prince, som var rd af lejda anförare, öfverfalla deputeradekamnarens sessionssal; att han under utöfzingen af itt presidentembete härjat hela landet med eld och ärd och låtit uppbränna och plundra landets alla der; än vidare i betraktande af, att medborgaren Sylvain Salnaye d. 5 Dec. 1867 i fängelset uti Kap ayti låtit afdagataga general Leon Montas, och . S sistl. December anordnat morden at Metellus, Juillet, Tourreau, Blanc-Jolette och Hippolyte; i etraktande slutligen af, att han sistnämnde dag ade en del af Port-au-Prince i aska och sålunda uförde en hotelse, som hämdkänslan ingifvit hoom, samt att han, såsom af förhandlingarne framår, gjort sig skyldig till högförräderi, förödelser, randstiftning, plundring med väpnad hand och nord, dömer honom den revolutions-domstol, om har sitt säte i Port-au-Prince, till döden. kenast efter uppläsandet af denna dom lät geneal Lorquet binda armarne på dem dömde och föra om till dea uppbrända stadsdelen och den plats, er nationalpalatset hade stått. Ankommen under n pelargång derstädes, bands Salnave vid en påle. än ra ke da