TIdkemaståre, en mIssSrakning kunde der för lätt inträffa, men, märkvärdigt nog, va den aldrig till långifvarens skada. Dess utom betalades 1 sk. för pantsedeln, me — så längt gick prejeriet — hos någr: erlades denna skilling tillsammans me räntan, och då icke en gång för alla, uta hvarje vecka, då räntan betalades, utkräf des tillika på nytt en skilling. , Det stå ju på sedeln; vill ni ej låna hos mig, ka ni låta bli — här gälla reglorna, va gerna hela det svar, som den klagand fick. Det hörer naturligtvis med till dess: präktiga anstalters karakteristik, att on låntagaren icke betalade den fastställd: röntan på bestämd tid — och denna va på de värsta ställena 8 å 14 dagar, eljes i allmänhet 3 månader — så var panter ögonblickligen ,,förfallen; den kunde docl återfås genom köp, så vida den ej redar var såld. Men det fanns ännu ett annat sätt hvarpå dessa institutioner drefvo sin affäl och som är alltför karakteristiskt, för at lemnas oomnämndt. Ett exempel ur de verkliga lifvet skall ge den tydligaste föreställning derom. En sträfsam man med stor familj hade genom åtskilliga oförvållade missöden kommit ur sin verksamhet och visste, medan han sökte efter en ny förvärfskälla, ingen annan utväg i sin ögonblickliga nöd, än att pantsätta sina sängkläder på ett lånekontor för 8 rgsdlr. Sedan han under någon tid med möda utbetalt höga räntor, för att icke helt och hållet förlora sina svårt förvärfvade egodelar, blef han sjuk och kunde nu ej undvara singkliderna. Lånekontoret förklarade sig då villigt att låna honom hans egna sängkläder för en hyra af 10 mark i månaden, men var dock välvilligt nog att under denna tid fritaga honom från att erlägga ränta. I 19!(, månader höll mannen ut och betalade på denna tid 32 rgsdlr 3 mark, eller 250 procent ränta på de för längesedan lånade 8 rgsdlerna, utan att likväl komma till att ega en enda fjäder i sina egna sängkläder. Detta fall utgör en ny bekräftelse på den förfärliga sanningen, att det är dyrt, mycket dyrt att vara fattig. Den frågan måste nu otvifvelaktigt ha påträngt sig läsaren: hvarför i all verlden så då menniskor till pantlänaren och ej till Assistenshuset? Skälen härtill äro flera, och genom att höra dem anföras något utförligt, skall man få en ännu klarare inblick i dessa förhållanden. Främst verkar här, enligt sakkunniga personers yttranden, den omständigheten, att lånekontoret lemnar mera på ett föremål än Assistenshuset kan eller bör, dels emedan det sistnämnda utlånar på ett år, dels derför, att det icke blott skall realisera sina panter genom offentlig auktion, medan det förra kan afvakta en läglig tid, utan tillika skall utbetala öfverskottet till egaren och sjelft bära den möjliga förlusten, något, hvarpå de privata kontoren naturligtvis alls icke inlåta sig. För det andra bidrager härtill i aldrahögsta grad, att Assistenshuset icke lemnar lån på en mängd saker, som de privata kontoren just mottaga. Icke enhvar fattig har ett någorlunda värdefullt föremål att pantsätta; kontoret åtnöjer sig med en spottlåda eller ett par skor eller stöflar; det ser icke så noga på, om det lakan, man bringar detsamma, är alldeles propert, eller om det finnes en refva här och der på den klädespersedel, som det emottager — men alla dessa hänsyn är Assistenshuset nödsakadt att taga. Och slutligen är det just ett hufvudföremål för lånekontorens verksamhet att lemna lån på Assistenshussedlar, d. v. s. de lånebevis, som äro utfärdade af Assistenshuset. Den sattige kan alltså, genom att sörst hänvända sig med panten till Assistenshuset och derpå med dettas bevis till ,sättkäliaren, skaffa sig en dubbel fördel, som i hans belägenhet ingalunda är att sörsmå, då Assistenshussedlar i allmänhet belånas med 87 procent. Det antages äfven, att mellan 45 och !; af Assistenshussedlarne degagnas till ytterligare lån hos pantånarne. Man förstår lätt, att det var en inbrinzande affär att vara pantlånare; om några if dessa ,,menniskovänner vet man, att le höllo stora magasiner och, på grund if sin betydliga omsättning, under loppet ef en kort tid förvärfvat sig en stor förnögenhet. ,,Geschäftet drefs naturligtvis ifven emellanåt i förening med en mindre tederlig tjufgodsköpareaffär, och åtskilliga ä dessa respektabla menniskovänner ha arit strassade fär stöld, handel med tjufods eller bedrägeri. Då riktade på våren 1863 ,Arbetareöreningen at 18604 sin uppmärksamhet å saken. Den nedsatte ett utskott för tt taga i öfvervägande, hvad som kunde öras för att motverka detta förfärliga lodsugeri, och utskottet, som noga satte ig in i de existerande förhällandena samt rbetade med en prisvärd skyndsamhet, om snart till följande resultater: På de edan anförda skälen skulle det vara Assitenshuset omöjligt att bilda en motvigt not de privata kontören. Utskottet förelog derför inrättandet af billiga pantlåneontor i Köpenhamn och beledsagade förlaget med noggranna beräkningar öfver J a O08 uR TEE A — — Ugn