den kärlek, som glödde på djupet i den bistre riddarens barm. — Min lott synes det vara — sade han — att i alla stycken vika för herr Carl Knutsson — och så tillade han efter några ögonblicks uppehåll — men så visst som jag lefver, Karin, och så visst som du egt och eger min kärlek, icke skall du blifva olycklig för Erik Pukes skuld! De våldsamma känslor, hvilka stormade inom honom, tycktes vilja qväfva honom. Han tryckte feberaktigt den ena handen mot sina ögon, medan han med den andra fattade Karins. — Blif ej rädd för den vilde Erik — tillade han derefter — han är ej van att lägga sin vilja i band... Återvänd fri till din fader, Karin, jag skall icke följa dig och endast för mitt minne skall du hädanefter behöfva ridas! Med dessa ord störtade han ut ur rummet, och några ögonblick derefter förkunnade de dånande hofslagen af hans och hans svenners hästar att han aflägsnat sig. I samma ögonblick red en ensam sven fram vid skogsbrynet. Han hade sett riddaren störta ut ur stugan och han hade dervid hållit inne sin häst, samt skarpt betraktat riddaren, något som också godt lät sig göra, ty vinden bade nu slagit om på nordan och jagat undan de snödigra molnen, så att luften var ren och klar. Det hade äfven börjat frysa på och natten likade gig till att blifva kall. Svenaen hade tydligt igenkänt Erik Puke och hans svenner, och när de försvunno mot norr, red han fram till stugan, hoppade af sin häst och gick in. Derinne var det redan skymning, och bondens hustru sysslade med att göra upp eld i spiseln, när han inträdde, Vid skenet från elden såg han längst fram i stugan en skepnad ligga på knä, försänkt, som det syntes, i bön och otillgänglig för allt utom det som rörde sig i själen, — Guds fred, moder! — sade svennen —