Från Danmark. (Korrespondens till II.-T:n.) Köpenhamn i Februari 1870. Vinterbetraktelser. — Ett conditio sine qua non. ännen i nöden. — ,,Onkel. — ,,Sättkällare. — Ömscsidiga företräden och brister. — De billiga kontoren. — En otur. — Den nya lagen. — En gammal sanning. Vintern bar nu infunnit sig i sin fulla styrka. Man märker detta naturligtvis först och frimst på den bitande kölden, som pryder fönsterrutorna med isblommor, som förvandlar rännstenarne till en fast trottoir och som gör intryck tillochmed på de i pelsverk helt och hållet insvepta gestalterna genom att dekorera den enda synliga och derför också sårbara punkten af deras kropp med en röd näsa. Man lemnar endast motvilligt sitt varma rum, för att begifva sig ut på gatan, der blåsten understundom förer en framåt med långt större snabbhet än man önskar och derigenom ökar sannolikheten för en ofrivillig kullerbytta på de många hala stillen, hvilka gatorna — till stor glädje för ungdomen, men lika stort bekymmer för äldre, försigtiga damer och herrar — ha att uppvisa. Kommer man hem efter en sådan tur, så är det första, man gör, att skynda bort till kakelugnen och uppvärma de stelfrusna lemmarne, i det man utstöter ett belätet ah! Men detta sätt att rekreera sig beror riktigt nog på den förutsättningen, att man för det första bar en kakelugn och för det andra något att lägga i den. Tyvärr äro långtifrån alla bland de 180,472, invånare, som Köpenhamn enligt gednaste . folkräkningen eger, i besittning af denna förmån. Tedan i ett föregående bref har jag omtalat, att i vissa qvarter af staden emottager hvar tredje, ja här och der tillochmed hvarannan person fattigunderstöd, och man kan då nog tänka sig, att äfven om flera af dessa ha kaMM me a a a RR