strider... Herr Erik gaf mig en gång en ring ocl tillika det löfte att han skulle fråga mig till råds innan han fattade beslut i den sak, som han an. såg vigtigast... Denna ring vill jag sända honon åter, och I måsten blifva mitt bud till honom med den, Nils Bosson... Det kan icke vara eder herr till men? . — Jag skall blifva edert bud, jungfru Karin — svarade Nils. — Se här — sade hon då och lemnade honom ringen — gifven den åt riddaren och sägen honom de orden från mig, att Karin beder til Guds moder och alla helgon för Erik Pukes vä och att ett hjerta sådant som hans ej behöfver bindas af löftet till en oerfaren jungfru... Lolver I mig att föra slikt bud fram till herr Erik, I sjelf, Nils Bosson... icke genom någon annan. . lofven I mig det på ära och tro? — Vid min moders minne, från hvars likfärd jag kommer... jag lofvar eder det!... Dock skolen I besinna — tillade han — att min tid icke tillhör mig utan min herre, och att jag derför mäste afbida tillfället... — Ja väl, jag inser det — sade hon — dock vore det väl. om detta tillfälle icke läte vänta på sig... Torde hända att det medförde en lycklig vändning för eder herre marsken sjelf! ij Rils förnyade sitt löfte, och Karin nalkades dörren för att aflägsna sig. Men då påminde sig Nils hvad han hört bondhustrun omtala, att bönderna togo henne för Jösse Erikssons dotter, och den fara som på grund deraf hotade henne. Nils kunde i hastigheten icke finna annan utväg att rädda henne ur detta onda, än att sjelf på en omg föra henne tillbaka till Wadstena. Dock var äfven detta underkastadt mycken fara. Men då rann det för honom att Wadstena kloster i Orlunda egde stora besittningar, hvilka sköttes af dess fogde eller embetsman. Han föreslog derför, att jungfru Karin skulle sitta upp på hans häst,