hur står här till, hvad ärende hade den brådskande riddaren, som nu red härifrån? — Gud signe, sven — blef qvinnans svar — det månde den stränge riddaren bäst veta sjelf! Och så omtalade hon hvad som tilldragit sig, och huru herr Erik Puke kommit och räddat fogden Jösse Erikssons dotter och fört henne in i stugan. Men hon (qvinnan) hade jemte det öfriga gårdstolket varit ute hela eftermiddagen och sålunda icke hört hvad som tilldragit sig i stugan mellan jungfrun och herr Erik. — Gud vare hennes själ nådig — tillade hon — men sedan nu den stränge riddaren är sin kos, så finnas nog de, hvilka skola hitta henne. Nu började elden flamma från spiseln, och qvinnan lemnade rummet. Men svennen gick fram mot fönstret, der Jösse Erikssons dotter låg på knä och bad, och af uttrycket i hans ansigte kunde man väl se, att han med henne hyste de bästa afsigter och att hon icke skulle behöfva frukta något öfvervåld, så länge han var närvarande. Den bedjande hade emellertid slutat sin bön och reste sig upp, och när hon vändeg om, så att svennen kunde se det sköna, tårdrän Na anletet, tog denne bestört ett par steg tillbaka. Samma httryck af förvåning visade sig äfven i jungfruns drag, då hon i svennen igenkände Nils Bosson, Men det låg äfven något så högtidligt och upphöjdt utbredt ötver hela hennes väsende, att det bjöd och ingaf vördnad. — Väl må jag kalla detta möte ett lyckomöte, Nils Bosson — sade hon — jag söker ett pålitligt bud till herr Erik Puke, viljen I föra mitt ärende till honom? — Herr Erik är marskens fiende — genmälle Nils dröjande — så förmäler ryktet, och jag är marskens syen, som I veten, stolts jungfru! — Frukten icke derför — återtog Karin — mitt bud har föga att skaffa med dessa olyckliga