Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 3

ONA pEP HLH1HUNkME MEJ 5106 e4 13 skulle ordna sig sjelf likaså godt som vattnet i ett glas, hvilket blifvit satt i rörelse, åter skulle gå tillbaka till sin ursprungliga horizontala ställning. Oaktadt en strike, sådan som den företagna, i verkligheten skulle få en ringa omkrets, enär de i dessa förhållanden närmast intresserade bodde så utspridt öfver hela vårt vidsträckta land och föröfrigt till och med hade skiljda intressen, borde man likväl motarbeta resolutionen; ty den var oförnuftig och olämplig i sig sjelf, och följderna skulle ej blifva bättre. Deremot för såvidt Arendaliternas beslut uppmanade redarne till större försigtighet och för såvidt denna församling åsyftade att få till stånd en association för uppnåendet af en sådan försigtighet, kunde han biträda sjömansföreningens förslag. Men att binda sig vid att icke afsluta frakter såvida ,noteringarne icke blefve minst 10 procent bögre än de nu gällande, var — han återupprepade det — att göra ,strike, hvarpå han likaså litet som andra förnuftiga menniskor kunde eller ville inlåta sig. Ordföranden kunde icke med den föregående talaren kalla det en ,,streike; Å en streike var ju arbetarnes uppror emot arbetsherren, men här talades om alldeles likaställdas inbördes forhallande. Nu var det veterligen utländska mäklare, som, genom att garantera en bestämd maximifrakt, tillvällade sig ett slags rättighet öfver våra skepp, eller lade ett band på affärerna i fraktfarten, hvari vi väl måtte vara både berättigade och förpligtigade att ingripa. Ir Ihlens utveckling af att saken skulle ordna sig af sig sjelf, kunde vara ganska riktig såsom en utveckling af otvifvelaktiga statsekonomiska grundsatser, men i det praktiska lifvet måste man ibland sjelf ingripa i saken. Man måste derjemte lägga märke vid, att för Kristiania var skeppsrederi en liten affär, men för Arendal, Grimstad och Tvedestrand var det en stor affär, och deraf torde man väl med någon ätt kunna sluta, att Arendaliterna noga hade öfvervägt sitt beslut. Han kunde icke annat än gilla sjömansföreningens förslag. Skeppsredaren M. Smith-Petersen önskade också att man skulle öfverväga hvad man här gjorde genom att biträda det af Arendals sjömansförening fattade beslut. Om han kunde förstå det så, att man derigenom band sig vid ett visst pris, såsom Ihlen menade, då ville han ej heller vara med. Men, efter allt hvad han hade kunnat förstå, hade man blott för syftemål att förbättra en dålig affärsordning, i det man nemligen skulle besluta sig för att för närvarande ingenting göra. Om man såge på affärsförhällandena hos oss, så skulle man finna, att vi vårt land blott hade ytterst få egentliga skeppsredare, d. v. s. män, för hvilka skeppsrederi var den egentliga näringsgrenen; de flesta hade hos oss skepp och skeppsdelar i rent accessoriska syften (såsom biförtjenst), och derigenom bade hela affären kommit i en något onaturlig ställning. Detta, att skeppets egare så oftatillika var dess förare, och att det sista egentligen var hang lefnadsbröd, gjorde, att man afslutade frakt långt innan skeppet blef disponibelt, sålde varan innan man hade den. Undersökte man förhållandena i de farvatten, der norrmännen hade öfvertaget, t. ex. i Hvita hafvet och på Kanada, så skulle man få se att frakterna der voro låga. Detta visade — hvilket var till en viss orsak glädjande — att ingen annan nation kunde nsegla i kapp med oss, hvad billighet angick. I motsats till Ihlen trodde han således, att det föreliggande förslaget blott gick ut på att försöka hämma en sämre affärsgång genom att för ögonblicket ej göra något i denna branch. Nu afslöt man frakter tidigt i November och December för resor, som kunde företagas först i April eller Maj, och att häruti få en bättre ordning ansåg han alldeles icke såsom en ,strike. Han hade nemligen icke uppfattat Arendaliternas beslut om de 10 procenten såsom en konklusion, utan blott såsom en pre1 miss. För att också omtala det i Arendalsbeslutet, hvilket han icke kunde gilla, ville han nämna hvad som talades om fraktgarantier. Det var hans! mening, att då en mäklare kunde och ville våga j1 en dylik garanti, så förefanns intet illegitimt i denna affär; men det fick blifva skeppsredarens ensak att sörja för dylika garantiers uppfyllande. För omkring 10 år sedan, då mäklareprovisionen endast var 114 procent, hörde han sällan talas om sådana garantier, hvarföre han antog att de måtte vara en följd af den mycket förhöjda provision af 22 procent, som nu bjndes. Förhållandet skulle i detta afseende säkerligen blifva sundast och naturligast, om priset för denna mellankomst blefve lägre och viusten af att garantera derigenom mindre. Ihlen ville medgifva, att förslaget icke innehöll någon ,Sstrike, såvida man kunde få bort de 10 procenten, men, läse huru man vill, kunde man dock ej komma ifrån demt Om det, såsom SmithPetersen bade upptattat saken, blott var fråga om en resolution i helt vanlig menivg, hvarigenom ingen blef bunden, kunde han vara med om beslutet, och ifall man här uttalade sig för, att så var meningen, och att man icke ville binda sig vid en ystrike, för hvilken bestämmelsen om de 10 rocenten var ett alldeles precist uttryck, så ville han försöka formulera ett förslag. Smith-Petersen kunde ej göra annat än fasthålla vid sin uppfattning af Arendalsbeslutet, att deri blott talades om det allmänna föranstaltandet: ,att för närvarande icke göra någon afslutning för än resan skulle företagas. Häremot sasthöll åter Ihlen mycket estertryckligt sina invändningar emot denna kärnpunkt i Ärendaliternas resolution: ,,att icke sluta frakt med mindre noteringarne blefve 10 procent högre än de nuvarande. Med Smith-Petersen öfverensstämde han deremot i hans åsigter om mäklarfrågan, för såvidt han hade uttalat sig för, att. denna likasom alla andra häringar blefve fri. Han yrkade att man till sjömansföreningens förslag skulle in fine foga följande tillägg: ,. ....; men man anser det icke ändamålsenligt att det utsättes någon tariff för fraktern. i Smith-Petersen var, såsom man hade hört, i det väsendtligaste af motiveringen ense med Ihlen, men menade blott, att hans förslag var ologiskt, i det att det upprepade hvad som redan var sagdt förut. Ihlen menade deremot, att det var ett stort förslag, ty det gjorde händerna fria. Ifall de närvarande funne, att Arendalsbeslutet om de 10 procenten icke var bindande, så skulle hans förslag i värsta fall blifva öfvertlödigt; men man borde påminna sig, att det ötverflödiga icke alltid var skadligt, det kunde tvertom ofta vara mycket nyttigt. Skeppsredare Lorentzen uttalade sig för, att det i Arendalsbeslutet funnes något bindande, men tycktes tillika finna ett dylikt band önskligt sör att åstadkomma enhet bland en så stor och vigtig klass i vårt land, som skeppsredarnes, hvartill Smith-Petersen anmärkte, att ifall det skulle framkomma många dylika uttalanden som detta, så skulle ban nödgas öfvergå till Iblens åsigt. Efter det grosshandl. Astrup hade wtalat sig för Arendalsbeslutet, framställde konsul Peter Petersen följande förslag till voteringsthema: Man är i allt väsendtligt ense om det af Arendals sjömansförening och redare fattade beslutet och anser det mycket önskligt, om man ger tiden an med att bortfrakta sina skepp, men finner det icke vara ändamålsenligt att uppställa någon tariff för frakterna. Peå inga flera begärde ordet. blefvo de föreliggande förslagen upptagna till votering med den utgång, att 1) sjömansföreningens förslag allmänt antogs; 2) Peter Petersens förslag förkastades med stor majoritet, hvarefter 3) Iblens tilläggningsförslag antogs med 38 röster mot 37. Ordföranden föreslog derefter å sjömansj ; ;