Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 1

Diskusslonen rörande religlonsfriheten. Då utrymmet ej medqifver att i dess helhet återgifva de ganska utförliga referaten af de märkliga diskussionerna sistl. Onsdag i ofvannämnda fråga, måste vi inskränka oss till att meddela några af de mest framstående talarnes yttranden. Från första kammaren hafva vi redan meddelat i dess helhet det yttrande, hvarmed hr Hassclrot öppnade debatten. Det vigtigaste anförandet, som sammanhänger med frågans slutliga afgörande, var dock h. exe. justitiestatsministerns, hvilket återgilves i Dagl. Alleh:a sålunda: Om den föreslagna grundlagsförändringen innebure, att främmande kristne och mosaiske trosbekännare skulle erhålla rätt att utan allt afseende på deras trosbekännelse befordras till alla de tjenster i staten, från hvilka de icke vidare skulle vara genom grundlagen utestängde, så skulle jag för min del hysa betänkligheter att antaga detta förslag. Men jag kan icke tro detta vara fallet. Först och främst vill jag icke erkänna någon rätt för hvem det vara må att befordras till statens embeten — och 28 RB. F. afser icke att tillförsäkra någon enskild en sådan rätt, utan att bestämma de inskränkningar i konungens rätt att välja embetsmän, som grundlagen ansett nödiga för att betrygga statens intresse att få goda embetsmän. Vidare är det uppenbart att för att kunna, erhålla en tjenst är det icke nog att ega skicklighet uti de göromål i allmänhet, som tillhöra denna tjenst. Det måste också tagas i betraktande, huruvida man blifver mindre skicklig i en del af dessa göromål och ännu mera, om man är alldeles oförmögen att uppfylla dem; vare sig att denna oförmåga är en följd af personens oskicklighet eller en följd af grundlagens bud, att icke med denna del af embetet sig befatta. Iläraf följer också att i samma mån, som till ett embete höra många och vigtiga funktioner som angå religionsvård och religionsundervisning, så måste främmande religionsbekännare icke vara lämpliga att till sådana embeten befordras. Detta finnes också tydligen uttryckt i konstitutionsutskottets motiv till det nu framlagda förslaget. För min del går jag ännu längre. Då vår grundlag icke stadgar andra befordringsgrunder än förtjenst och skicklighet, så måste dessa ord, tagna i deras vidsträcktaste och mest omfattande bemärkelse, förefalla alldeles orimliga. Samma ord förekomma i flera af våra äldre lagar, och i det bekanta tjenstebetänkandet af år 1756 gjordes ett försök att förklara och inskränka dessa ords betydelse, i det man uppställde ett fullständigt system för det förfarande, som vid befordran till embeten och tjenster skulle följas, från hvilket ingen afvikelse finge ega rum. Men detta system visade sig olämpligt, och numera gäller ej denna förklaring. Omöjligheten att bestämma de rätta vilkoren för befordran, har tvungit lagstiftaren att öfverlemna denna pröfning åt konungen, alldeles på samma sätt som omöjligheten att beskrifva alla de olika qvalifikationer, som kunna ingå i samma brott, tvungit brottmålslagstiftaren att vid brottets bestämmande lemna en viss latitud åt domaren. Vid sådant förhållande måste också tagas bänsyn till hvarje omständighet, som kan göra den sökande mer eller mindre lämplig till embetet, fastän dessa omständigheter ej finnas i grundlagen uppräknade. Redlighet t. ex. finnes icke omnämnd i 28 8 R. F.; men icke vill man derför påstå att det icke skulle behöfva fästas afseende på den i fråga om andra embeten än de i grundlagen särskildt omnämnda. Hvad beträffar skicklighet, så kan det, äfven om sökanden eger denna dvalifikation, vara olämpligt att befordra honom till embetet, om nemligen skickligheten icke är förenad med sedligbet i det enskilda lifvet. Natursel kunna göra en person olämplig att befordras till vissa embeten, hvarför kyrkolagen förbjuder biskop att till prester ordinera dem som dermed äro behäftade. På samma sätt kan jag också tänka mig förhållanden, som göra det olämpligt att befordra en jude till ett embete, fastän grundlagen icke förbjuder det och fastän till detta embete icke hör någon nämnvärd befattning med religionsundervisning och religionsNNNN