Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 1

rundt omkring en massa af skränande bönder När de främste sågo hvad som tilldrog sig mec munken, sprungo de förut, och snart såg sig Karir omgifven af en tät ring. — Ilär äro ugglor i måsen, bondemän — sade den, som först velat gripa henme, till de andra — munken här har gått oss i förväg, torde hända, att den arge bofven ryckes oss ur händerna till sist. Det var tydligt att bönderna misstänkte henne för att vara utskickad från klostret till deras förderf, och så snart det blef klart för henne, insåg hon, att om hon ville ostörd fortsätta sin flykt, så måste hon taga dem ur deras villfarelse. Ton slog derför tillbaka munkhufvan och visade sitt jungfruliga ansigte, kring hvilket en rikedom af lockar böljade för vinden. — Jag är väl ingen munk, fastän jag synes så — sade hon, men i och med detsamma framstod för henne den tanken, att hon icke helier kunde säga hvem hon verkligen var, och denna tanke gjorde henne bestört och tvang henne till tystnad. — Att I icke ären, hvarken munk eller nunna — sade då den nyssnämnde bonden — det bär nog syn för saga, men hvem ären I då? Itt mummel hördes rundt omkring, och snart ropade flera röster: — Det är sogdens dotter... det är sogdens dotter... vi sågo henne i klosterstugan! Det var visserligen ett sätt att bjelpa henne ur den pinsamma belägenhet, hvari hon befann sig, men ett sätt som gjorde det onda hälften värre. Och sjelf kunde hon icke få fram ett ord. Men. bönderna skreko allt högljuddare: — Tag henne med till Motala!... tag henne med!... Hon må väl se bondeplågarens slut! Och ett par halfrusiga bönder kastade ett tåg omkring hennes lif och förde henne bort till slädan, som stannat straxt bakom, samt band henne