Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 1

— —— — — ——2— —— —— dring till Wadstena, än som jungfrun nu, der hor gick och band förkolnade minnen tillsammans En pilgrimsfärd kunde väl i den meningen hennes vandring kallas, fast den gick ifrån i stället för till S:t Birgittas heliga stad. Hon kunde hafva gått ett par timmar, då hon stannade och satte sig på en sten vid vägen. Här gaf hon sig ro att närmare öfvertänka sin ställ ning. Det blef sluttankan af allt hvad som hittills sysselsatt hennes själ, att hon var ensam och öfvergifven och att hon behöfde skydd, och nu gjorde hon sig den frågan, hvart hon skulle vända sig för att vinna detta. Hon satt orörlig som en bildstod på stenen, medan denna nya tanketråd utspanns inom henne, och på afstånd skulle man varit färdig att taga henne för en underlig stenbildning, hvilken slumpen i skapelsens morgon gifvit skepnaden af en sittande munk. Som hon satt der, hördes plötsligt ett aflägset sorl af menniskoröster. Hon hade dock ej öra derför, men kort derefter hördes steg af vandrare mycket närmare, och nu såg hon upp. Vandrarne voro bönder, och de tycktes med förvåning betrakta henne, i det de försigtigt nalkades. De sade några ord sinsemellan, och en af dem skiljde sig från de andra och sprang inåt skogen. För Karin var åsynen af bönderna ingalunda oangenäm. Hon tänkte genast på, att hon nu kunde få reda på, så väl hvar hon befann sig, som hvart hon kunde begifva sig. Nu stodo männen framför henne, och en af dem sprang fram med utsträckta armar, som om han velat gripa henne. Hon störtade upp från stenen och ilade inåt, skogen, för att fly undan, men hon hade icke tagit många steg, så möttes hon af den bonden, hvilken hon sett lemna de andra och begifva sig åt skogen. Ögonblicket derefter var hon fasttagen och framförd på vägen. I detsamma visade sig längst fram vid en bugt af vägen en häst, som drog en släda, och