Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1870, sida 2

att han red med bud från Herman Berman till Erik Puke, upprorsmannen, som åter rest en bondehär till rikets förderf... Dröjen icke, marsken behöfver blott ett bud, så skall han strängt straffa dessa förbrytare. y Men nu hade bönderna öfvervunnit den förlamning, som sjelfva stället utöfvade på dem, och deras blickar började brinna, och tvenne af dem sprungo fram och fattade fogden på ömse sidor. Han gjorde ett svagt försök till motstånd, men hans armar omfattades med en styrka, som var öfverlägsen hans, och nu var det hans ordning att falla till fota. Han grät och han bad och han uppsände hjertslitande klagorop. Men förr kunde stenarne hafva rörts till medlidande, än desse män, sedan deras lidelser en gång blifvit satta i rörelse. Sjelfva brödraklostrets föreståndare, konfessorn, stod der stum och orörlig, och en ädel harm tycktes låga ur bans öga, när han såg på fogden. Synbarligen mera emedan det var hans pligt, än till följd af något deltagande för fogden, höjde han dock ännu en gång sin stämma och förmanade, bad och besvor de uppretade männen att låta sin vrede fara och öfverlemna saken till laga domare. Men det var försent. Fogden släpades redan till dörren. En af de eftersta bönderna vände sig till munken med dessa ord: — Frukta icke, laga dom skall .den arge bofven få... men att fria honom, det vore olag, och det vilja vi hindra! Med ansträngande af sina sista krafter fattade fogden i dörrkarmen, men de bönder, som gingo framför, fattade honom i benen och ryckte till så häftigt, att hans armar nästan rycktes ur led, och hans hufvud föll tungt ned mot stengolfvet. På det sättet släpade de honom med sig utför klostertrappan, ,så attt — heter det — ,hans nacke kunde räkna alla trappstegen. (Ferts.)