Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1870, sida 2

Larsson och har följt Herman Berman allt sedan han drog ut med Engelbrekt, att drifva bort alla grymma sogdar. Ett drag af medlidande afmälade sig i munkens anlete, medan svennens ödmjukhet hos fogden tände en skymt af hopp. — Jag rider med bud från min herre till herr Erik Puke — fortsatte Erik — och som min väg skulle föra mig förbi detta heliga kloster, så tog jag med mig det lilla jag kunnat spara ihop under de gångna två åren för att dermed köpa en messa för min fattige faders själ... Se här, tag det, fromme fader, och uppfyll min bön... Han framtog under lädergördeln en läderpung, som han framräckte mot munken, hvars milda anlete förlorade allt mer och mer af sin vrede. — Se, när jag kom bärutanför — tillade svennen — och fick höra, hvarom frågan gälde, gick jag fram till porten, talade jag goda ord till portvakten, att han skulle mottaga min gåfva, men då han gläntade på porten, ryckte jag upp den och gick in, och desse män följde mig... — Arme, förvillade son! — utbrast konfessorn och korsade sig. Den sege sogden, som under sin fromma yta och med sin storartade srikostighet mot det förnämsta klostret i norden bibehöll sitt gamla skaplynne oförändradt, hade nu återvunnit till en god del sin fattning och dermed sitt mod. Och svennens undergifvenhet och de tveksamma, till hälften skygga blickarne hos de bönder, hvilka jemte svennen inträdt i rummet, tycktes äfven böra trygga honom i den tanken, att faran redan vändt sig, och att han sjelf till följd derutaf kunde gå anfallsvis tillväga. — Låten icke förvilla eder af denne bedragaren — sade han till munken — I kännen hans namn, jag menar, att I borden taga kännedom om äfven desse helgedomsskändares och uppteckna dem ... Vi hörde alla, huru denne usling omtalade,