ng till allvarsannna oroligheter, har försvunnit, h man kan hoppas, att Paris inom kort åter kall antaga sitt vanliga, under den sednaste ti len, destov, ofta rubbade utseende; ty gatuipptåg. som ännu förekomma, ha icke någon vilare betydelse . . . För att störta regeringen drai ej änkande att använda t. o. m. de mest brottsliga medel. Jag var i går på aftonen rvarande vid ett möte i Belleville, och hvad jag ler hörde, var förskräckligt. Kort etter det möar öppnedt blef det upplöst af poliskommisemedan n började anfalla kejsaren; men, m vanl vägrade man att åtlyda befallningen s åt, och nu, sedan poliskommisrien hade lemnat salen, öfvergingo förhandlinaarne till verkligt raseri. Att kejsaren skulle unkanrödjas voro alla eniga om; frågan var endast, huru detta skulle ske. En lång diskussion förekom, huruvida det skulle vara ändamålsenligast ett göra sig qvitt honom genom ett pistolskott olr en dolkstöt, och denna fråga — ja, detär otroligt, men sannt — blef ställd under omröstnin af m Inför sådane fakta, som icke skulle tålas got annat land, kan regeringen sannerligen förblifva overksam och tyst, och man kan ke annat än förundra sig öfver det stora undseende, som hittills visats demagogerna. Man söker dock nu att bemäktiga sig hutvudmännen och ledarne ... Den stora, långt öfvervägande delen af befolkningen i Paris gillar och understödjer regeringen, bland annat derföre, att den skada, som ästadkommes genom en enda aftons gatuoroligheter, är ofantlig, och man kan lätt tänka sig, huru mycket större den blir, då, såsom nu var fallet, detta upprepades 3 å 4 aftnar i rad. Det är i synnerhet köpmännen, som beklaga sig, och som st Jida dervid, ty de måste hålla sina butiker Teatrarne stå tomma, eftersom man ej gå ut om aftonen; främlingarne begifva sig ärifrån i massa, och bangårdarne ha uuder de sednaste dagarne varit öfverfulla med resande, som i förskräckelse lemna staden. Många af de stora hotellen stå alldeles tomma. Afren i verkstäderna börjar arbetet upphöra, till stor skada för arbearne. Det är nemligen icke dessa — må man lägga märke härtill! — som taga del i oroligheterna. Det bästa beviset derpå är, att i Faubourg Antoine, arbetarnes hufvudqvarter, har allt varit lugnt. Oroligheterna ha isynnerhet förekommit i förstäderna, och det är derifrån, som orostiftarne rekrytera gina band med förstädernas värsta afkam, folk, som har allt att vinna, men intet att förlora af dylika tillställningar; ty om de bli häktade. så få de ju fritt logis, och så ha de ändock haft äran att tjena republikens sak. Som man torde påminna sig, har ett telegram från Paris för några dagar sedan meddelat, att en polisagent blifvit skjuten vid häktningen af en maskinarbetare, samt att en sammansvärjning blifvit upptäckt. Det heter härom i ,,Libertö: En agent af polisen, som skulle meddela en häktningsorder, infann sig en morgon kl. 5, åtföljd at qvarterets poliskommissarie, hos en maskinarbetare, som var en ständig åhörare af de offentliga mötena, och som nu är invecklad i en sammansvärjning, hvilken afsåg att förändra regeringsformen. Ågenten knackade på dörren och uppmanade honom i lagens namn att öppna. Arbetaren öppnade dörren och aflossade en revolver på agenten. Denne träffades i pannan och föll ned död på stället. Denna händelse timade i Batignolles i Rue des moines, och mördaren blef kl. 9 vå morgonen förd till conciergeriet. . .Jourpal des debats innehåller följande upplysningar om denna bedröfliga händelse: I lagstiftande församlingen och uti Palais de istice talas nästan uteslutande om en förbrytelse, som blifvit begangen i Batignolles. Poliskommissarien Dorville infann sig hos en maskinarbetare vid namn Mc Ian åtföljdes af sin sekreterare och två inspektörer. Poliskommissarien medförde en order från förhörsdomaren Brenier, hvilken har att undersöka de fakta, som stå i förbindelse med de sednaste tilldragelserna. Då Dorville knackade på dörren till Mögys bostad, frågade denne: ,,Ilvem är det? Man svarade: ,,Öppna, i lagens namn ! Det förflöt några sekunder, hvarefter Megy öppnade dörren I samma ögonblick hörde poliskomi en ett skott och kände en kula fara förbi sin kind. På samma gång som han, i förening med sekreteraren och den ene inspektören, kastade sig öfver Någy, ropade den andre agenten: ,, Han har dödat mig! och nedsjönk till golfvet. Nu tillkallades polissergeanter. och man lyckades. att taga Någy, som blef förd till polisprefekturen. Den olycklige sårade blef genast förd till sjukhuset Beanjon; men all läkarehjelp var fruktlös -— han dog kort efter sin ankomst till sjukhuset. Mögy är 26 år och var tills för 18 månader sedan en mycket fredlig man. Då gjorde han bekantskap med några unga män, som förde honom till folkmötena. Till följe häraf ändrade han sinnelag och kom i oenighet med sin far. Det bref, som Rochefort hade tillsändt presidenten Schneider för att uppläsas i lagstiftande församlingen, men hvilket förigrades, lydde så: I betraktande af, att statsöfverhufvudets ansvaghet är helt och hållet illusorisk; att det detta oaktadt finnes domstolar, som äro kompetenta att döma ministrarne; i betraktande af, att en deputerad blifvit häktad på gatan midtibland sina valmän, oak det varit lätt att träffa honom i sin bostad, hvilken han icke hade lemnat från den tid, då han kom ifrån lagstiftande församlingen, och till det ögonblick, då han gick till det offentliga möte, i hvilket han skulle föra ordet; i betraktande af, att en tidning utan lag och dom — samt trots de enklaste begrepp om egendomsrätt — blifvit undertryckt genom en orättfärdig häktning af alla dess medarbetare och en del af dess öfriga personal; i betraktande af, att medborgare blifvit öfverfallna, sårade, ja, t. o. m. dödade af polisen, som bar förbjudna vapen, och i betraktande af, att denna mängd attentater obestridligen innehåller en utmaning, har undertecknad äran framställa förslaget att ställa ministören under åtal för eggande till inbördes krig. I de franska kolonierna är en stark agitation mot den senatskonsulta, som vill införa censur vid valen i kolonierna, ehuruil redan detta är en förbättring i det nuvarande tillståndet, enär generalråden vu icke väljas, utan utnämnas af regeringen. Kolonierna fordra allmän rösträtt och representationsrätt i lagstiftande församlingen. Letitioner, deri dessa yrkanden framställas, ha fått tusentals underskrifter och blifvit sända till medlemmar af lagstiftande församlingen. Man har i allmänhet väntat, att ministeren med det snaraste skulle förelägga lagstiftande församlingen den nya vallagen, på det regeringen, ifall det skulle bli nöd3