Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1870, sida 2

T RE 24 UTRIAÄUES. TYSKLAND. omedelbart före den Preussiska landtdagens afslutande fattade deputeradekammaren beslutet att icke meldela esterbevillning för den under sinansåret 1865 af den dåvarande finansministern, v. d. IIeydt, utöfver den beviljade budgeten utgisna summan af 720,000 th. till jerubanor, understöd ät nödlidande i Ost-Preussen och åtskilliga andra ändamål Deputeradekammaren fann deruti ett tillbakasättande af de konstitutionella reglorna, som, efter dess förmening, förtjenade den allvarsammase näpst. Heydt synes icke ha lagt denna sak särdeles vid sig, enär han med sin familj straxt förut företog en rekreationsresa till södra Frankrike, utan att således bry sig om att besvara anklagelsen i deputeradekammaren, af hvilken han är medlem. I landtdagens möte den 10 dennes kom saken emellertid till förhandling. Finansutskottets ordförande, prof. Virchow, behötde två hela timmar för att motivera utskottets förslag om att vägra esterbevillningen af de nämnda 720,000 th. Finansministern Camphausen (IIeydts efterträdare) medgaf, att Ileydt i formelt afscende begått ett sel, samt att han (Camphausen) icke skulle handlat så, men framhöll, att en sådan stränghet från kammarens sida — då det icke förclåg någon egentlig förseelse, utan endast ett öfverskridande af formen — skulle verka hämmande på hela administrationen. Camphausen tillade, att regeringen, i det fall att efterbevillningen förvägrades, skulle tvingas att inställa flera påbörjade jernvägsanläggningar. Efter finansministern talade grefve Bismarck äfven till förmån för Heydt. Jag undrar icke på — sade ministerpresidenten — att kammaren vill göra sak mot Heydt, men jag hoppas, att man skall frångå denna föresats, då vi fullständigt upplysa om, att hela den ifrågavarande summan blifvit använd i statens välförstådda intresse. Bismarck potesterade emot, att detta öfverskridande af budgeten stod i förbindelse med Luxemburg-aflären våren 1867. ,Om ordföranden (Virchow) vidblifver detta påstående, bevisar det blott, hvilka villfarelser t. o. m. de talangfullaste politiska dilettanter äro underkastade. Jag vill icke försvara Ileydts beteende i formelt afseende, men jag tror, att han handlat efter bästa öfvertygelse. Ingen. lärer väl kunna hysa tvifvel om IIeydts