Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1870, sida 1

Riksdagsbref. (Till red:n af Handelstidningen.) Stockholm, Onsdags afton. Hr Redaktör! Jag har ett horn i sidan till den kongl. elektriska telegrafen. Och vet ni hvarföre? Jo, emedan den beröfvar mig nöjet att i detta bref vara den förste, som bringar till Handelstidningens läsares kännedom dagens stora, glädjande nyhet: religionsfrihetens seger på den svenska riksdagen. Men jag bör väl ej missunna dem att ha blifvit så tidigt som möjligt delaktiga af denna glädje, och jag skall således icke låta det lilla grollet mot telegrafen grumla min egen; ty visst är, hr redaktör, att dagen är glad, och ni skall icke beskylla mig för öfverdrift om jag säger, att sedan de minnesvärda Decemberdagarne 1865 har ett vigtigare steg på framåtskridandets bana icke blifvit uttaget i vårt sädernesland, än det som ligger i riksdagens i dag fattade beslut. Och det är icke blott öfver det vunna framsteget i och för sig, som man har skäl att jubla. Att det blifvit vunnet, det utgör, hr redaktör, det bästa vittnesbörd, vi hittills haft, att det som gjordes i December 1865 var väl gjordt. Ni skall säkert, vid minnet af den andel, som friherre Gripenstedt bade i representations-reformens genomtörande, fatta arten af den rörelse, som kom den ädle statsmannens röst att vibrera, då han i afton sade, att man yttrat den sarhåga, att den nya representationen ej skulle blifva gynnsamt stämd mot kulturfrågorna, men nu gällde det att visa, att denna representation kunde blifva ett medel att föra till ett lyckligt slut en stor kulturfråga, som skulle haft svårt att bryta sig igenom de hinder, som den gamla representationen skulle ha hopat i dess väg, samt att reformen lagt lagstiftningen i goda händer. Den nya representationen har nu bestått sitt prof i detta hänseende och gjort det med heder. Detta är en sida at saken, knappast mindre betydelsefull och glädjande än sjelfva det vunna framsteget. Hvad nu detta framsteg beträffar, skall ni tillåta mig, hr redaktör, eftersom vi nu redan genom justitie-statsministerns uppträdande ha så godt som visshet om regeringens sanktion, att uttala den åsigt att detsamma torde vara icke obetydligt större än man funnit rådligt att under striden låta påskina, vare sig å anhängarnes eller motståndarnes sida. De sednare ha uppebållit sig vid sina bekymmer öfver att få se främmande trosbekännare såsom lärare och domare; de förra ha hufvudsakligen gjort reformen till en jude-emancipationsfråga. Men irrar jag mig ej, skall den sträcka sina följder längre och djupare. Hvad har det varit, som i statskyrkan qvarhållit en mängd personer, hvilkas dissenterande tänkesätt icke utgjort någon hemlighet? Det har varit den förlust af medborgerliga rättigheter, som varit förbunden med bekännandet af hvarje annan religiös öfvertygelse än den afstatskyrkan dekreterade. Nåväl, ett sådant bekännande blir icke längre förbundet med detta äfventyr. Medborgarne skola nu icke längre nödgas, för att ej äfventyra sin egen och de sinas timliga välfärd, byckla en bekännelse, som de ej med hjerta och öfvertygelse omfatta. Öch statskyrkan skall, till BEND BETT ITALIENSKT LST — Mauoslan var mise 3 damtfram Amnt hans