Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1870, sida 1

ärende får en ända... NMarsken var mig i dag på ett par mil nära, och jag menar, att det hvarje stund kan brista löst mellan honom och mig... Säg detta åt herr Carl Ormsson, så finner han väl, hvarför jag måste dröja här. — Hvad marsken beträffar, så hafven I god tid — inföll fru Bengta. — Han rider nu som bäst på vägen till Stockholm! — Till Stockholm? — utropade Erik med förvåning. — Är du viss derpå, fromma syster? — Helt visst... Han har delat de svenner, som han hade med sig, och skickat en del till Örebro och en annan del inlade han på Westerås slott, sedan han tvungit köpstadsmännen att förse slottet med lifsmedel för lång tid. — Nej, nej, der tagen I fel, fromma syster, köpstadsmännen i Westerås låta ej i en handvänning tvinga sig... — Men marsken höll redan brandfacklan i sin hand och hotade att antända deras stad, och de voro alldeles oberedda... De hade intet val! — Guds död! — utbrast nu Erik. — Så måste vi sitta upp och i denna timma rida till Örebro, innan marskens svenner hinna dit... — Viljen I följa mitt råd — inföll fru Bengta — så menar jag, att I kunnen låta edra svenner sätta efter marskens på vägen till Örebro... de kunna hinna dem och nedgöra dem, innan de ännu fått Örebro slott i sigte... Och då marsken synes vilja förstärka sin makt, innan han anfaller eder, så bören I göra sammaledes, och så i första rummet efterkomma herr Carl Ormssons begäran och besöka honom... Detta råd föll herr Erik i hugen. Han lät den främmande svennen veta, att han skulle snart vara i Wadstena hos herr Carl, och tillkallade höfvidsmannen för sina svenner, hvilken han gaf befallning att genast sitta upp och draga efter marskens folk till Örebro. När ban blef ensam med systern, sprang han