Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1870, sida 1

Efter inhemtandet af detta bref begaf sig marsken på inrådan af sina män tillbaka till Stockholm, der gamle herr Krister försattes i den högsta förskräckelse, och der de gemensamt vidtogo skyndsamma och kraftiga mått och steg att råda bot på det onda. Men i Gråbrödraklostret i Arboga satt herr Erik qvällen den Lördagen, då han sändt marsken sitt fejdebref, och hörde åter en af sina svenner sjunga nere ifrån klostergården, och åter försattes han i den vanliga sinnesstämningen af harm, förtviflan, bitterhet och begär att hämnas. Det var nu Engelbrektsvisan, som föredrogs af den sjungande svennen, och som det tycktes för en mängd af lyssnande åhörare, ty vissa verser sjöngos af många röster på en gång. Då han hade så manliga stridt och ryktet gick öfver verldena vidt, då fick han det till löna; en tid han for af Örebro, då vardt ban slagen i godan tro; så plägar man troskap röna ... ljöd det nerifrån gården, och Erik lyssnade till sången. Då inträdde fru Bengta i klosterstugan medförande en sven, hvilken bar ett bref instucket innanför lifbältet. — Guds fred, herr Erik — sade fru Bengta — jag kommer med tidender från marsken, och här menar jag, I hafven bud från godan vän. Hon pekade med dessa ord på svennen, hvilken upptog sitt bref och framlemnade det. Erik läste det, och ett drag af innerlig fröjd genomblixtrade hans anlete dervid. Men när han slutat, såg han ett ögonblick tankfull ned framför sig och yttrade derefter till svennen: — Gladare budskap, än du medfört, sven, hafver jag icke bekommit på mången god dag... Men jag kan dock icke efterkomma din herres önskan och infinna mig hos honom, förr än detta