Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1870, sida 2

inrättningen. om krigsministern sagt, att det vore att stärka armken, skulle han från sin ståndpunkt haft rätt, men såvida stående trupp och beväring äro tvenne alldeles skiljda saker, är det orimligt att säga det uppställandet af en stamcrupp eller dess beklädande innebär en utveckling af beväringsinrättningen. Deremot finnas ändamål, hvilka kunna räknas dit och för hvilka sålunda beväringsfonden kunde lagligt och nyttigt användas. Dit hör t. ex. vidsträcktare öfningar i målskjutning; dit kunna ock räknas förberedande frivilliga öfningar, hvilka helt visst skulle kunna åstadkommas med rätt små kostnader. Detta vore att utveckla beväringsinstitutionen, till hvilket ändamål man deremot icke kan, utan en grof advokatyr, hänföra hvarken kapotter, byxor eller stamtrupper. Med stor och smärtsam öfverraskning erfar man, att det är meningen att låta våra knappt färdiga monitorer undergå en dyrbar ombyggnad till stärkande af tornens pansar, till en kostnad af c:a 80,000 rdr för hvarje fartyg. Med all aktning för John Ericssons stora auktoritet, studsar man för detta bedröfliga experiment. Det gifves ju ingen visshet, att icke, sedan denna förändring blifvit gjord, en ny kanonkonstruktion eller ett nytt skjutvapen skall äfven rubba detta pansars ogenomtränglighet. Här kan väl aldrig blifva fråga om att få ett fartyg, som är absolut osårbart, utan endast relativt. Låt oss heldre behålla de monitorer vi ega oförändrade och låt oss bygga ett nytt starkare fartyg för de 240,000 riksdalerne! Våra monitorer äro ju icke ämnade att uppträda mot främmande fästningsverk, utan att bevaka våra egna sund. Ja, låt oss heldre förse dessa våra inlopp med i berget nedsprängda fästningsverk, försedda med torn af ogenomtränglig pansar! Bespara nationen den bedröfliga och förödmjukande känslan af att få göra om en knappt färdig sak, som man omfattat med så stort förtroende och så varma sympatier! Att hafva rubbat detta förtroende — det är en stor synd; det är ock ett svårt politiskt fel. Det är bättre i sådana fall att vidblifva äfven ett mindre välbetänkt beslut, än att i ögonblicket efter det man verkställt detsamma, göra ett nytt experiment med en förändring. Här ligga i öfrigt utvägar till hjelp så nära, nemligen hvad ofvan sades: att göra en ny starkare monitor för samma penningar. För vår del insistera vi på det ifrigaste derpå, att reduktioner skola göras inom alla grenar af militärbudgeten, der det nu visar sig, att regeringen låtit under åratal millioner bortplottras på alldeles onyttiga ändamål, t.ex. marinregementet, båtsmanshållet m. m. Dit höra också de s.k. gardena i hufvudstaden, i hvilken man trodde sig med visshet veta, att den närvarande krigsministern skulle komma att föreslå en betydlig reduktion. Innan detta förslag framkommit, är det omöjligt att tro på en uppriktig afsigt att betrygga landets försvar till bästa möjliga pris.) Vi hoppas derför, att riksdagen känner sin pligt till nationen, att sätta en gräns för denna misshushållning. I fråga om den afregeringen föreslagna skatteförhöjningen bör dock ej lemnas oanmärkt, att denna till en del uppväges af en skattelindring, som uppgår till omkring 300,000 rdr, hvilken uppstått genom förvandlingen af räntan och kronotionden i penningar.