själars kapell skulle sjungas messa öfver Broder Svensson? — Ja väl — genmälte marsken — den stränge riddaren Broder Svensson hvilar i denna kista, och munkarne hafva nyss sjungit en messa för hans själaro. — Äfven det har man sagt mig, käre son — fortfor herr Krister, men med en ton, som blef allt mer och mer bitter — äfven det säger man, att I hafven dragit försorg om allt detta, om de vigda ljusen och om den heliga messan .-. — Och hvad man har sagt, eder, käre fader, är alldeles sannt ... Jag har dragit försorg om detta! — Det kunde jag ock för nimma, då jag såg eder bedja vid förrädarens lik ... Men jag kunde dock icke vänta mig slikt af rikets marsk. Hvem skall äras, hvem skall hållas i vördning, då öfverbevisade och dömda förrädar e vinna slik hedersbevisning? . Drotsen talade i en 7pnäftig och förebrående ton, som en förtörnad fade r; till sin obetänksamme son, och han tycktes, eh,iru han nämnde ordet marsk, alldeles förgäta d en tilltalades makt och höga samhällsställning sa mt i honom endast se sin unge frände. Carl Knutsson var nämligen hans systersons son och sålunda sysling till Jöns Bengtsson (Oxenstjerna). Till följd af detta slägtförhållande, men äfven emedan båda till det yttre ville ära hvarandra, til Italade de mäktige och inbördes misstänksamme männen hvarandra med orden fader och son, sås om i öfrigt den tidens bruk föreskref, då man än pu icke hunnit gifva de naturligaste förhållander , främmande namn. Hvad som här g: orde den gamle mannen i så hög grad bitter och ored, var den omständigheten, att han fullt och tar ;t trodde marsken genom den hedersbevisning, som , han lät komma den döde till del, vilja vinna alln ogens sinnen och vältra afskyn öfver det gjorda från sig på honom sjelf. Carl