Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1870, sida 3

Han var öfver hufvud taget en dagens, en stundens man. Det närvarande var hans verld, med det förflutna brydde han sitt sinne föga, åtminstone för så vidt det var fråga om att ur detsamma framdraga någon lärdom för lifvet. Lika litet sysselsatte han sig med någon öfverflödig tanke på framtiden och huru den, såsom utvecklande sig ur både det närvarande och förflutna, skulle taga form och riktning ur och af bådadera. Det var derför något ytterst sällsynt att finna Erik Puke i en sinnesstämning sådan som den närvarande, och inträffade det, så skulle det vara, då just denna folkvisa eller ock Engelbrektsvisan sjöngs. Dessa båda inneburo liksom en slags trolldom. De besvuro det vilda, häftiga, uppbrusande lynnet, men endast för att låta det med samnad kraft rusa löst på det enda mål, för hvilket riddaren nu lefde. Detta var att hämnas Engelbrekts död och att med lif och blod hindra dem, hvilka på närmare eller fjärmare sätt stått eller enligt hans förmenande medverkat dervid, från att uppnå lönen för detsamma — Sveriges rike. De i omlopp varande ryktena, hvilka vi äfven hörde Broder Svensson kasta i ansigtet på marsken, satte Carl Knutsson såsom det sannskyldiga upphofvet till den dyrkade hjeltens död. Han skulle hafva betalt Nattoch Dags-herrarne en betydlig penningesumma för mordet och han skulle hafva utfärdat skyddsbref för mördaren. Det förra troddes temligen allmänt, det senare har troligen tillkommit senan, måhända som en följd af Söderköpingsmötet. C el Knutsson bildade sålunda alltid slutet af den taukeföljd, som dessa folkvisor framkallade. Så äfven nu, och riddaren sprang upp och började med häftiga steg gå fram och åter i rummet. Han hörde derunder icke, huru en trumpetstöt ljöd ifrån tornet, utan fortfor i sin gång, tills han afbröts af en inträdande sven. (Forts.)