Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1870, sida 1

et (1 samma hus som Byrån) mot 10 öre R:mt TIDNINGENS BOLAGS TRIYCKER!l. ,4JJ4 FF DVD ska ministären antydt, att man möjligen skulle försöka. Åtminstone yttrar sig den i Krakau utkommande tidningen ,Krajs som är organ för adelspartiet, på ett mycket hotande sätt. , Polackerna — heter det der — kunna icke gå in på någon kompromiss i afseende på landtdagens resolution. De skola hafra allt eller intet. Österrike behöfver oss. Om den polska delegationen utträder ur riksrådet, är Cisleithaniens författning sprängd. Detta är det första, som vi ha att säga ministören. FRANKRIKE. Oaktadt uteblifvandet af de utländska posterna beröfvar oss tillfälle att erhälla fullständig kännedom om de gatutumulter, som i Paris förekommo straxt efter Rochesorts häktande, synes dock af telegrammer framgå, att dessa oroligheter äro helt och hållet förbi, och man torde redan nu kunna bilda sig en temligen tydlig föreställning om deras betydelse. Det visar sig då, att det endast varit en parodi på revolution, som blifvit uppförd, och Ollivier hade helt visst rätt, då han i lagstiftande församlingen förklarade, att regeringen, om den ville gå härdhändt till väga, inom fem minuter kunde få slut på oväsendet. Hela rörelsen har sålunda endast tjenat till att tydligt ådagalägga en sak, nemligen, huru vanmäktiga , de oförsonliga äro, då det kommer till stycket, samt huru löjligt det skulle vara att tänka sig, att Rochefort, Flourens och konsorter skulle kunna störta den populära regeringen och åstadkomma en omhvälfning i rikets politiska och sociala tillstånd. Vi ha nyligen fästat uppmärksamheten på, att de mera framstående ledarne för det orleanistiska partiet närmat sig den nya ministeren, och det berättas nu, att åtskilliga af dem mottagit vigtiga förtroendeposter. Så har Guizot blifvit ordförande i en af kejsaren utnämnd kommission, som skall samla materialier för en reform at det högre undervisningsväsendet, en plats, hvartill Guizot måste anses vara särdeles lämplig genom sin rika erfarenhet och grundliga kunskaper på detta område. Odillon Barrot har mottagit kejsarens anbud om ordförandeskapet i en kommission, hvars värf det är att behandla frågan om förvaltningens decentralisation. Han har af denna anledning haft en konferens med kejsaren. Den af Odillon Barrot för kejsaren förelagda listan öfver kommissionens medlemmar, på hvilken finnas namnen: Dufaure, Drouyn de Lhuys, Duvergier d Hauranne, Lonce de Lavergne och Laboulaye, är ett vältaligt vittnesbörd om den sammansmältning, som skett, af förut heterogena elementer. En artikel i ,, Revue militaire frangaise bekräftar, — om icke officielt, så likväl utan tvifvel från säker källa — att krigsministern på allvar tänker reducera armåens effektiva styrka, hvaremot han anser en egentlig afväpning omöjlig under de nuvarande europeiska förhållandena. Han säges äfven vilja upplösa det mobila nationalgardets kadrer, emedan de, efter hans förmening, endast medföra kostnader utan nytta; manskapet i nationalgardet skulle hädanefter exercera i 20 på hvarandra följande dagar under ledning af departementsdepoternas kadrer. Redan år 1848 hade Lamoriciere framställt förslag härom, och år 1866 förordade kejsaren i ett bref till Randon en liknande åtgärd. Den allmänna meningen var emellertid då mot densamma, och saken fick hvila, tills Niel år 1868 genomdref sitt bekanta förslag till armåens reorganisation. Libert vill veta, att på vissa håll arbetas på att mdantränga Leboeuf till förmån för geneal Trochu. Enligt , Siecle sättes det . o. m. i fråga att få Changarnier till crigsminister. Changarnier minister unler Napoleon III! Detta är svärt att tro, nnan man sett meddelandet derom i, Joural officiel. Som man torde påminna sig, interpelleade Rochefort i lagstiftande församlingens nöte den 5 dennes krigsministern angånde de två soldater, hvilka till straff för leltagande i upproriska demonstrationer lifvit sända till Algier, och hvilka det adikala partiet förgäfves försökt att få riköpta från militärtjensten. I en berätelse om detta möte heter det: På åhörareplatserna hade infunnit sig en mängd ersoner, enär det ryktet var spridt, att represenanten för hutvudstadens första valkrets skulle ala. Rochefort begär flera gånger ordet. Vicomte keille underrättar genast general Leboeuf om, att nfallet gäller honom. Krigsministern — hvilken, om hvar och en vet, långt hellre går emot fienen, än inlåter sig på parlamentariska strider — eser sig under synbar rörelse. Saken angår tvenne ill Afrika sända soldater. Alltid kom det till en erklig storm från högern, så snart Rochefort reste ig; det var ett sådant oväsen, att åhörarne på allerierna sträckte sig fram för att se, om det cke kom till handgemäng i salen. För öfrigt oro de ord, som vexlades mellan generalen och vochefort, mycket lugna. Krigsministern förklaade, att, enligt gällande lag, ingen soldat, som ore i tjenst, kunde lösköpas utan krigsministerns låtelse, och denna tillåtelse har måst vägras de vå ifrågavarande soldaterna, emedan de öfverträdt et uttryckliga förbudet mot deltagande i de sociastiska mötena. Då denna del af mötet var förbi, örsvann en stor del af åhörarne. Just då Rochert skulle lemna Palais Bourbon, mottog han — om det påstås — en skrifvelse från domstolen, i vilken han uppmanades att inställa sig som tånge. Redan för några verkar caåan inlam.