Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1870, sida 2

lätenbet att återställa Nordslesvig till Danmark. Der förekom, under detta de tyska stormakternas krig mot Danmark, våren 1864, en politisk episod, som väckte ett icke ringa uppseende, blandadt med en god del löje. Det var då hr v. Qvanten, konung Carl XV:s bibliotekarie, skickades i en hemlig mission till Köpenhamn, för att inleda privata underhandlingar om det giftermål, som nu gått i fullbordan, jemte dermed förenade förslag till en skandinavisk union. Denna händelse förråddes, såsom några läsare torde erinra sig, genom ett bref från Köpenhamn till Rigstidende i Kristiania, hvilket bref genast återgafs i hela den nordiska pressen. Saken var alldeles främmande för Sveriges ministrar och underrättelsen slog dem med höpnad, likasom den hemliga negociationen djupt upprörde den presumtive arftagaren till Sveriges krona, hertigen af Östergötland. Det lärer finnas en statshandling, som tydligt ådagalägger det svenska statsrådets omedvetenhet af hela denna sak, och det lärer hafva ej varit utan svårigheter, som hertigen af Östergötland försonades med de underhandlingar, som på detta vis bedrifvits bakom hans rygg. IIr v. Qvanten skickades ännu en gång ut att återhemta det fatala brefvet, men man finner likväl att dess innehåll redan fallit inom historiens område. Hr Geffroy har nemligen i sin nyssnämnda afhandling sysselsatt sig särskilt med denna kuriösa episod, hvilken han vill se i en så ljus dager som möjligt. Det märkligaste i denna hans framställning är hvad han uppgifver om biskop Monrads uppfattning af det väckta förslaget och denne statsmans egen plan att rangera tronföljden förmedelst ett turvis regerande mellan dynastierna, så att den af de regerande konungarne, som dog först, skulle hafva den efterlefvande till efterträdare, hvarefter regeringen skulle öfvergå till den förres ätt, och så åter till den andres, 0. s. v. Vi återgifva härefter hr Geffroys framställning, så lydande: I April 1864 skickade konung Carl sin bibliotekarie v. Qvanten till Köpenhamn med tvenne bref, det ena till konung Christian, det andra till premierministern Monrad. Med dessa bref följde ett förslag om, att Sverige, Norge och Danmark skulle bilda en konfederation med fullständig gemensamhet i politiken och gemensamt försvar utåt samt i sådana industriella och kommersiella förhållanden, hvilka på samma gång intresserade alla stater. Ilvartdera folket skulle bevara sina egna institutioner, men den politiska enheten skulle representeras af ett förbundsparlament, bestående af två kamrar, den första kammarens medlemmar, utnämnda på lifstid till en del af de båda kungarne, och till en del at hvarje rikets representationer, till lika antal från hvarje rike, hvaremot den andra kammarens ledamöter skulle väljas efter folkmängden. Förbundsparlamentet skulle fastställa budgeten för de utländska angelägenheterna samt den gemensamma utskrifningen till armåien och flottan äfvensom de penningebidrag, som hvarje stat skulle lemna. De områden i den danska monarkien, som berodde eller komme att bero af Tyskland, skulle ej upptagas i unionen; men den svensk-norska regeringen skulle med all makt motsätta sig, att den danska delen af Slesvig skiljdes ifrån Danmark. Hon skulle dessutom verka, att Slesvig eller den del derat, som ej skiljdes från Danmark, blefve en integrerande del af detta. Båda dynastierna skulle ingå ett familjefördrag, enligt hvilket de tre kronorna skulle kunna förenas på ett hufvud. Det skulle vara konungens af Danmark eller hans premierministers sak att antingen inleda officiella underhandlingar om de nämnda förslagen med kabinettet i Stockholm, eller att bringa dem å Pane i London. Initiativet tillkom, enligt konung Carls förmenande, Danmark, emedan dess fara föranledt planen, och man skulle framför allt erinra sig, att intet tyskt element finge upptagas i den tilltänkta unionen. Med undantag af de båda konungarnes bref, har förf. haft den om konung Carls förslag förda, icke offentliggjorda depeschvexlingen till sitt förfogande, och det framgår häraf, att den törsta inledningen, som gjordes alldeles utanför den konstitutionella vägen, besvarades i Köpenhamn med ett erkänsamt bifall. Monrad skref t. ex. lirekte till konung Carl d. 28 April: vJag hade redan flera gånger haft tillfälle att uppskatta den outtröttliga uppnärksamhet, hvarmed E. M:t följer Danmarks öde, och Eder lifliga sympati för