Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 2

pregeln af ett dystert allvar, och till och med, när han fick se den lilla flickan, kunde ej molnet försvinna, ehuru hon vanligen på honom utöfvade ett märkligt inflytande. Brita upprepade sin begäran för Nils, men äfven han skakade sorgset på hufvudet. — I ären ju dock min riddare, Nils Bosson — sade hon då med en röst, som var nära att qväfvas af harm. — Vissten I blott, hvad jag hade att säga herr Carl, så skullen I vara lika ifrig som jag sjelf att komma mig till tals med honom... — Gud skall veta, att jag gerna vill bjelpa eder, men marsken har strängeligen förbjudit... jag har sjelf ännu icke fått se honom i dag. Brita släppte dock icke så lätt sin riddare, och hon utvecklade stor förmåga i sitt sätt att anfalla honom från alla sidor, tills han slutligen lofvade att spörja marsken till, om hon skulle få slippa in till honom, hvarpå han försvann bakom svennerna. Brita stod qvar med hopp och fruktan skiftande ömsom i hennes fina, uttrycksfulla anlete. Det dröjde en god stund, men så kom Nils Bosson tillbaka och medförde den underrättelsen, att han skulle föra Brita till marsken, men hans blick var så sorgefull och hans röst så darrande, att det väckte Britas förundran, på samma gång som det tycktes öka hennes ängslan. Nils tog henne vid handen och förde henne midt igenom de vaktande svennerra. Med hemskt dån slöts den stora ekporten till efter dem, och Brita följde med klappande hjerta sin riddare in på gården. Denna var full af väpnade svenner, hvilka midt på gården bildat en stor ring, der en sven i röd klädebonad stod med ett stort och tungt svärd, hvars fäste var så långt, att det beqvämt kunde omfattas med tvenne händer. Den röde svennen tycktes vänta på något, och han lät det blanka svärdet med sin udd hvila mot mar