Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 1

sens och marskens vakthafvande svenner, och så var han försvunnen. På ingen af de öfriga herrarne med undantag af herr Erik gjorde dock Broder Svenssons försvinnande ett sådant intryck, som på marsken. Han skiftade plötsligt färg. när han såg den höga riddarskepnaden närma sig dörren, och när han var försvunnen, hvilade hans blick forskande på Erik Puke. De återstående öfverläggningarna togo dock snart hans uppmärksamhet helt och hållet i anspråk, och när mötet ändteligen var slut, tycktes han alldeles hafva förgätit hela tilldragelsen. Åtskillige af herrarne hade redan lemnat salen och bland dem äfven Erik Puke, och marsken stod inbegripen i ett lifligt samtal med drotsen, då deras uppmärksamhet väcktes af hastiga steg, som nalkades dörren utifrån. Ögonblicket derefter slogs dörren upp med dån, och herr Broder Svensson inträdde. Han gick rakt fram till marsken och kastade med ett uttryck af den bittraste ovilja sin handske för hans fötter. — Nu, marsk Carl — utropade han och slog med häftighet på sitt svärd — nu vill jag våga en dust på lif och död med eder! En dödlig blekhet betäckte marskens kind, under det hans stora öga hvilade på den vredgade riddarens anlete. Drotsen skälfde till, som om utmaningen gält honom, och han stälde sig på sidan om marsken närmare intill de andra herrarne, så att den förre blef mera fristående. En stund förflöt, innan marsken svarade, och allt hättigare brann harmen på Broder Svenssons kind. — Sen till, stränge riddare — sade slutligen marsken — att I icke öfverilen eder och tagen ett steg, som vi båda komma att ångra! — Öfverflödigt, marsk — återtog riddaren — den, som med tålamod sett droppe efter droppe falla i bägaren, han öfverilar sig icke, då han in