Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 1

väntat den stund, att bägaren blifvit full... Nu är detta ögonblick inne och jag tömmer den ötver edert hufvud, marsk ... tag min handske, eller jag säger eder i alla dessa herrars närvaro, att I skolen vara hvars mans niding. — Riddare, I glömmen eder sjelf och det ställe, der vi befinna oss... — Jag glömmer intet — utbrast Broder Svensson afbrytande — med blod, med edert hjerteblod, marsk, och endast dermed kunnen I från eder sköld aftvå de fläckar, som i folkets mun vidlåda den... Jag står här i allmogens namn, i Engelbrekts namn och i namn af hvarje redlig och rättrådig riddare, och jag klagar dig an, Carl Knutsson, såsom den der med guld köpt Magnus Bengtsson att befria dig från din store medföreståndare för riket, jag klagar dig an att hafva svikit ditt folk, hvars väl du ständigt och jemt för på dina läppar, jag klagar dig an för att vilja eftersträfva väldet öfver Sveriges land med förtryckande af både frälst och ofrälst... hafva nu dina förrädareöron uppfattat, hvilken sak det är som ligger mellan mig och dig? Marsken tog ett par steg tillbaka vid dessa ord, och hans öga flammade som midvintersolen öfver hans bleka kinder. — Om hämnd ropar den mördade bjeltens blod, om skydd och hjelp af en mäktig arm ropar den öfvergifne bonden... Och I, marsk, I tagen mördaren i försvar och folkets män, den mördades närmaste vänner, låten I stå tillbaka för bondens värsta fiender... men vid mitt goda svärd, jag vill icke njuta någon hvila, innan dess egg druckit ditt svarta blod, så höre mig Gud och alla helgon! Medan ännu riddarens ord genljödo genom klostersalen, och medan de närvarande herrarne stodo med stirrande blickar, slagne af häpnad öfver denna djerfhet utan like, hostade den gamle drotsen och yttrade: