Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1870, sida 3

iiADm 141). af en numera afliden Uhsalaprofessor lyckades rymma. Under de mest förvånande omständigheter fann hon skydd hos barmheitiga och behjertade menniskor, hvilka för hennes skull ej tvekade att utsätta sig för de elakaste trakasserier och förföljelser. Efter någon tid arrangerades genom personer, som hon ej hade tillåtelse att nämna, en uppgörelse, enligt hvilken hon från sin slägt skulle erhålla ett årligt underhåll af 6,000 rdr. Dessa penningar sändes af f. d. hofmarskalken O. M. Munck från Tyskland till en högt uppsatt man i Stockholm, hos hvilken ,fröken fick lyfta l: dem. Detta understöd upphörde 1850, då nämndel, högt uppsatte man dog. Sedan dess hade hon haft att kämpa med svårt ekonomiskt betryck, hvartill sällade sig en tilltagande sjuklighet, ådragen under de tidigare årens lidanden. Understöd hade hon visserligen tid efter annan erhållit genom bemödande och uppoffringar af för hennes olyckliga öde deltagande menniskor (under åtminstone det sednaste året stego dessa understöd till omkring 1,000 rdr rmt); men det räckte ej till: med hennes vanor och behof kunde hon ej lefva anständigt under 5å 6,000 rdr om året, i synnerhet som hon hade åtskilliga familjer att underbålla, hvilka för hennes skull störtat sig i djupt elände. Dertill kommo de ständiga förföljelserna af mäktiga fiender, hvilka härtill eggades dels af hat till Vasanamnet, dels af det onda medveiandet om de oförrätter, de förut tillfogat henne. En trogen vän egde hon dock i det fruntimmer, som alltsedan 1838 följt och vårdat henne och som kunde bevittna sanningen af alla hennes uppgifter. j Sådan är i största korthet och med uteslutande af en hel mängd detaljer den berättelse fröken De la Brache plägat framlägga om sig sjelf och sinal. sorgliga öden. För sanningen af hennes i sig sjeltva så vidunderliga uppgifter hafva flera omständigheter synts kraftigt tala. Den enkelhet och naivetet, hvarmed hon förstått uttrycka sig, tycktes göra misstanken om afsigtligt bedrägeri oantaglig, och det förstånd, som framlyste i allt hennes görande och låtande, gjorde antagandet af ett slags monomani till en omöjlighet. Framför allt talade till hennes fördel ganska mycket hennes yttre förhållanden, och deribland intyget af hennes ,sällskapsdam, ett fruntimmer med hufvud och bildning samt, såvidt man vet, af oförvitlig karakter. I öfver trettio år har hon åtföljt fröken och derunder ej blott lärt känna hennes ,upphöjda sinnelag., utan äfven sett och hört mycket, som på det afgjordaste tyckes bekräfta sanningen af ,frökens berättelser. Många personer, och deribland män, som man ej kan frånkänna klarsynthet, hafva ej ansett sig kunna neka åtminstone möjligheten af sanning i den romantiska historien, särskildt hvad den höga börden angår. Flere har ,fröken lyckats helt och hållet öfvertyga och förmå till liflig verksamhet för sitt bästa. Undertecknad erkänner, att han en tid hört till dessas antal. Här är icke stället att redogöra för allt hvad jag för denna qvinna sökt uträtta. Må det vara nog sagdt, att jag omkring fyra år känt henne, och att jag lyckats skasta hienne penningeunderstöd till ett belopp, som mången skulle anse otroligt. Sedan sistlidne höst har jag dock alltmera börjat misstänka, att det ej stod så rätt till med den alltid på större penningehjelp pockande och den allt mera högttarande frökens pålitlighet. Jag har till följd häraf ansett det vara min pligt att söka skaffa mig bestämda upplysningar om henne, och ehuru detta till att börja med syntes nära nog vara en omöjlighet, så har jag dock efter långt sökande lyckats till en grad, som öfverträffat alla mina förhoppningar. Nedanstående, på utdrag ur ministerialböcker hufvudsakligen grundade summariska framställning af fröken De la Braches verkliga lefnadsförhållanden, skall, så hoppas jag, fullständigt blotta en af de oförsyntaste intriger, som väl någonsin blifvit försökta. .Fröken Helga de la Braches rätta namn är Aurora Florentina Magnusson. Hennes föras drar voro tullvaktmästaren Anders Magnusson och hans hustru Charlotta Palmgren. Ilon är född a. 6 Sept. 1817 i Maria församling samt de 8 af fyra ännu lefvande syskon. Vid 9 s. inskrefs hon i Maria församlings fattigvårdsskola, derifrån hon dock snart utskrefs. Under sin uppväxt syntes hon utan afbrott hafva vistats i föräldrabemmet, och lär hennes moder (fadern dog redan 1826) sökt bereda henne en uppfostran så god, som hennes knappa omständigheter medgåfvo. Tonfirmerad i Maria församling 1833, bodde hon hos sin moder till 1835, då hon flyttade till Storkyrkoförsamlingen, der hon inskress såsom boende hos bokhandlaren Hedbom (numera bosatt i Sköfde). Hon var under ett eller ett par års tid barnasköterska i hr H:s familj och föresöll derunder sitt husbondelolk ,,såsom en intrigante, hvilken på ett eller annat sätt ville höja sig. Sedan bon lemnat denna tjenst, sökte hon uppehålla sig genom sömnad, och det var just i egenskap af sömmerska hon år 1838 rekommenderades till och vann insteg i det bus här i staden, i hvilket hon började den intrig, som hon alltsedan med lika stor oförskämdhet och slughet som framgång fortsatt. Hustadern i nämnda familj var en då ännu förmögen grosshandlare. Husmodern var sedan 1834 afliden, och hushållet förestods af den äldsta dottern, en flicka vid 19 år, hvilken fadren låtit få hela den bildning, som den tiden kunde beredas ett fruntimmer. IIenne lyckades ,,mamsell Rosa!, såsom , fröken då kallades, ti den grad för sig intaga, att de begge flickorna snart ,,syntes vara ett hjerta och en själ. Förmodligen satte grosshandlaredottern blindt förtroende till alla de pikanta, mystiska berättelser hennes nya vän för henne såsom i största hemlighet uppdukade, och innan kort egnåde sig den sålunda bedragna flickan nästan uteslutande åt den förment olyckliga, men just i sin olycka väl dubbelt intagande Wasaprinsessan, i hvars hela väsende hon tyckte sig spåra tydliga drag af anboren höghet och förnämhet. Med en hängifvenhet, som varit värd en bättre sak, offrade hon för äfventyrerskan allt, sin familjs tillgifvenhet, sin trolofvades kärlek, de summor, som en i sin ömhet väl alltför eftergifven fader gång på gång på dotterns begäran lemnade henne för sin väns växande behof, samt slutligen sitt mödernearf. Ja, hon förnedrade sig med glädje till tjenarinna åt sömmerskan, hvilken, uppklädd ur den förmögna grosshandlardotterns garderob, syntes mottaga allt detta nära nog såsom en henne tillkommande rättighet. Slutligen lemnade hon för hennes skull och med henne sitt bem för att följa henne till Finland. Det var förmodligen år 1844 de begge vännerna begåfvo sig till Åbo, i hvilken afsigt har jag ej lyckats få reda på. Måhända ligger en förklaring härom i den historia, hvilken den då såsom fin dam uppträdande f. d. barnsköterskan vid ett besök kort före resan hos sin förra matmor uppdukade. Hon berättade nemligen då ,,att hon fått reda på sin mor, som vore gift med en hög i i Finland, och att hon stod i begrepp att dit afresa. År 1845 (Aug.) återvände hon jemte sin följeslagerska till Stekholm, der hon till att börja med lät inskrifva sig i Storkyrkosörsamlingen. Vid afflyttningen derifrån till Klara (Okt. s. å.) begärde och fick ,fröken sitt rätta namn i attesten ändradt till De la Brache. Följande året reste de från denna tid oskiljaktiga vännerna till Åbo, der en flickskola öppnades, hvilken till allra största delen sköttes-at den äfven i detta fall försakande och tjenande grosshandlardottern, hvilken väl ock ensam dertill egde kunskaper och duglighet. Ehuru skolan gick bra, så blet vistelsen i Finland också denna gång ej långvarig. Temligen brådstörtadt lemnades etter omkring två år skolan och allt, och hösten 1848 flyttade de båda frun