Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1870, sida 2

10THALMUMRAT. Göteborg den 10 Februari. Då för 12 å 13 år sedan det förelåg oss att upptaga lån för ett kraftigare bedrifvande at våra jernvägsbyggnader, påyrkades från vissa håll med stor ifver att man skulle göra inhemska lån, på det att räntorna icke måtte gå ur landet, och de funnos, som antogo att upptagandet af sådana lån vore en lätt sak: man behöfde endast ge ut obligationer, och då de penningar, som derför inflöte till statsverket, genast gingo åter ut i rörelsen, så hade man kapitalerna till jernvägsbyggandet så godt som för intet. Detta statsekonomiska perpetuum mobile räknade hufvudsakligen den geniale biskopen Agardh såsom uppfinnare, och då hans teori föreföll så enkel, funnos många, som med värma omfattade hans mening. Om vi ej misstaga oss stod den största delen af hufvudstadens press på denna sida, och framförallt omfattades saken af den merkantilistiska uppfattningen, inför hvilken allt beror på, att penningarne stanna inom landet. De som ej kunde hylla denna åsigt — och till dem hörde denna tidning — anmärkte, att vårt lands kapitalbildning ännu ej lemnat oss rörliga kapitaler till öfverskott, så mycket mindre som den till lifs väckta företagsamheten både behöfde och drog åt sig med all makt de gjorda besparingarne. Denna företagsamhet, i förening med landets rika naturliga hjelpkällor, kräfde fastmer främmande kapitaler, och så skulle införandet af sådana, när de användes på så nyttigt sätt som i jernvägsbyggande, lända till landets stora gagn, återgäldande i rikt mått den ränta, som måste derför erläggas. Så skulle ock, med den växande produktionen, en kraftigare kapitalbildning uppstå, och så skulle vi, efter kanske redan ett tiotal af år, hafva uppnått den ståndpunkt, att kunna dels återköpa de i utlandet placerade obligationerna, dels upptaga nya lån inom vårt eget land. (Mot den Agardhska teorien anförde vi den enkla satsen, att de kapitaler, som ingingo till staten för jernvägsbyggandet icke återgingo så hastigt, eller ej förrän afkastningen lemnat dem åter, ty ett kapital fungerar aldrig samtidigt på två håll). Erfarenheten har, såvidt vi kunnat förstå, bekräftat dessa åsigter. Trots de ogynnsamma åren har kapitalbildningen fortgått på ett ganska vackert sätt, hvilket framgår af de alltmer växande summorna i våra sparbankers och öfriga bankers depositioner. Så hafva ock, efter hvad man kunnat utröna, icke obetydliga belopp af till utlandet sålda obligationer blifvit återköpta, och så hafva mindre statslån kunnat inom landet upptagas, utan att rörelsen deraf lidit mehn (d. v. s. utan räntefoters stegring), och så hafva derjemte både hypoteksbanksoch kommuners obligationer kunnat säljas till ganska betydligt belopp. Den stora förändring, som detta innebär, framgår tydligt, när man jemför förhållandet nu med ställningen 1861, då man gjorde ett försök med ett litet inhemskt statslån om tre millioner. Detta lån kallades inhemskt, negocierades afenskilda banken och hr Dav. Carnegie, men obligationerna gingo genast ut, hufvudsakligen till Danmark. Landet förmådde då ej ens absorbera detta lilla lån, under det att vi nu kunnat upptaga många gånger detta belopp, allt under växande kapitalplaceringar i bankerna och på andra håll, t. ex. i inteckningar, som varit i sednaste tiden ganska eftersökta. Vi tro ock att det var en ganska klok åtgärd, när man inledde lånen på den svenska marknaden på korta tider, ty allmänheten skyggade tillbaka för den långa återbetalningstiden, så länge man ännu ej egde en någorlunda fast marknad för realisering af lediga obligationer. Dessa korta lån, hafva banat vägen för längre, och den tid torde ej vara aflägsen, då man äfven hos oss kan anlita de stora länderras system med perpetuella räntor, ehuru den sannolikt ännu icke är mogen derför.