Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1870, sida 1

Nils berättade vidare om skeppsbrottet, och huru han räddats derifrån, men marsken satt alltjemt med hufvudet lutadt mot handen, som om han icke mera med samma lifliga deltagande följt berättelsens gång, ehuru han dock icke ville afbryta. Och när Nils slutat, satt hans herre länge tyst, innan han yttrade något, och när det skedde, så hvilade hans stora öga genomträngande på Nils. — Icke lärer du efter denna resa blitva konung Eriks vän! — Det var jag icke före densamma, herr Carl! — svarade Nils lugnt. — Men lika visst är det, att vore konung Erik en kung efter allmogens vilja, så skulle icke denna resa hafva ändrat mitt sinne... Gälde lag och rätt och ed hos konung Erik, skulle jag sjelf bjuda mig till rätta och spörja honom till, hvarför han förföljer mig? — Men nu vill jag göra det i ditt ställe... — Nej, det skolen I icke! — afbröt Nils — Hvad som är mellan mig och konung Erik, för så vidt som han ännu är i lifvet, det må hvila, tills jag sjelf blir man för mig, ... då vill jag sjelf föra min talan, och jag skall det icke glömma. Marsken lät sin svens vilja råda härutinnan. Man reste sig upp, och Nils lemnade honom. Dagen derpå skulle man bryta upp till Söderköping.