Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1870, sida 2

en i det allmänna så okänd person som hr Peyron. De saknas också icke, som anse, att den riksdagemannafullmakt, som. utfärdas för hr Peyron, är ett Stockholmsbörsens sattigdomsbevis, för så vidt fråga om tillgång på offentliga män. Det kan verkligen också so så ut; men förunderligt skulle det dock vara, om inom en så talrik korporation, inom hvilken verkligen icke saknas min med goda hufvuden och goda kunskaper, det skulle iknas så fullständigt, som det tyckes, örmågor i allmänna värf, och detta oaktadt våra nuvarande kommunalinstitutioner lemna godt tillfälle till ösning i handbafvandet af sådana och till deltagande i offentliga förhandlingar. Om Ni icke anser, hr Redaktör, att jag redan alltför länge sysselsatt mig med en fråga, som egentligen rörer endast hufvudstaden, skulle jag vilja äfventyra framställandet af en hypotes med afseende å orsaken till detta förhållande. Jag är benägen att söka den i det på de borgerliga klassernas sjelfverksamhet och sjelftillit förlamande inslytande, som de i alla våra kommunala korporationer starkt representerade embetsoch tjenstemanna-elementerna utöfva. Det kan ej nekas, att embetsmännen hafva, genom sin större förtrolighet med formen och formerna, ett öfvertag i offentliga öfverläggningar, hvilket alstrar, hos dem som derutionan känna sig mindre sadelasta, en viss skygghet och föranleder iakttagandet af tystnad äfven vid tillfällen då sunda tarkar och goda upplysningar kunde vara att srambära. På sådant sätt å de mågor, som kunna finnas, icke någon öfning i den offentliga debatten och blifva okända för den stora allmänheten. Resultatet blir det ledsamma, att en stor kommun, sådan som hufvudstaden, visar sig, skenbart, fattigare på förmågor för ofentliga värf inom de borgerliga klasserna än månget mindre samhälle. Jag vill dock ej påstå, att den at mig antydda omständigheten är den enda orsaken till förhålandet. På vissa håll har man utan tvifvel mycket grundade anledningar att klaga fver lojhet och likgiltighet för det allmänna, vare sig nu att de härröra, hos den ene, från benägenheten att tänka endast på egna angelägenheter och egna fördelar, eller hos en annan, från den smak för nöjen och förströelser, som det glada hufvudstadslifvet så lätt alstrar. Men det torde nu icke vara för tidigt att mitt ,riksdagsbref talar något om riksdagen. Det lärer icke hafva undfallit Eder, att det artar sig till en skarp strid, en strid på lif och död, mellan Salaoch Sevallaliniernas anhängare. IIurudan utgången skall blifva, tror jag icke att någon ännu kan förutsäga. På grund af första kammarens val af ledamöter i statsutskottet har en och annan trott sig kunna sluta till, att Sala-linien har majoritet inom denna kammare. Inom andra kammaren är ställningen i denna fråga, efter hvad jag tror, ännu oklar. De båda sidornas ledare och deciderade anhängare , känna sig före hos dem, hvilkas mening är okänd, och bearbeta dem, hvilka ännu anses odeciderade. Likväl lärer man ännu icke å någondera sidan kunna beräkna huru stor styrka man kan mönstra till den afgörande drabbningen. Att åtskilligt köpslagande kommer att ega rum, är otvifvelaktigt, och man har redan talat om ett oftoch defensivförbund mellan östgötar och norrlänningar, hvilka sednare — trogna de Murenska traditionerna — äro fanatiska för Sala-banan, oaktadt det för den utanför stående är alldeles oförklarligt, att Norrland skulle kunna hafva någon större fördel af Salaän af Sevallabanan. Man kan fatta, att saken kan gestalta sig annorlunda för Gefle Dalabanans egare och för staden Gefle, och det är derföre naturligt nog, att bemödandena från det hållet icke slappas; men den ihärdighet, med hvilken representanterna för det öfra Norrland hänga fast vid len gamla Murtuska alliansen, äfven selan de ha utsigt att, den förutan, få en ör dem lika gynnsam Norra stambana, let är en företeelse, som är mindre vanig på detta område. Troligt är emelleratt Sevalla-liniens anhängare icke ha något emot att, äfven de, räcka östgötarne nanden, och jag ser då ingen anleduing warföre dessa skulle alliera sig utesluande med ifrarne för Sala-banan. Vid de förpostfäktningar, som egt rum mder den nu öppnade jernvägskampanjen ör året, har man ånyo fått från ömse idor återhöra dessa försäkringar, på hvilka nam hört sig led under så många föresående riksdagar, att man icke på minta sätt låter sig bestämmas af egna eller ortsintressen — försäkringar, hvilka framväras med den största möjliga tvärsäkerlet, jag hade så när sagt oblyghet, äfven sådana fall der hela verlden vet, att velerbörande hafva först och sist ett eget ntresse eller ett ortsintresso i sigte. Att le strida för dem må nu så vara, men ig skulle de bespara den opartiske åhöaren af dessa debatter bra mycket obedag, om de besparade sig sjelfva dessa ycklande försäkringar, på hvilka ingen ror. Ni vet att i den kungl. propositionen egeringen uttalat sig för Sevalla-Jinien, nen Ni torde tillika hafva anmärkt, att egeringens förtroende-embetsmän grupera sig bland kämparne för och emot enna linie, alldeles oberoende af den ställ7 lea 4