NILS BOSSON STURE. ) Historisk Roman i tre delar af C. Georg Starbäck. Den gamla gumman var hemsk att skåda, der hon stod framför elden med utslaget hår under den lilla svarta hufvan. Hennes eljest icke fula anletsdrag förvredos och blefvo vidriga, under det hon utstötte de förfärligaste förbannelser öfver Johan Flemming. Och med sitt tal och sina hämnderop uppretade hon så väl sig sjelf, som mannen, hvilken vid närmare påseende var klädd som en sventjenare. På honom tycktes den gamlas ord verka som en besvärjelse. Gripen, som det tycktes af förtviflan, ryckte mannen till sig en yxa och vände sig om för att nalkas sängen, men i samma ögonblick, som han fick se den skeppsbrutne rätt i ansigtet, stannade han lika plötsligt, och lugn och besinning återvände i hans blick, och yxan sjönk ur hans hand. — Vid Marjats minne! — utropade han — ser jag i syne, eller är det icke I... I sjelf, unge herr Nils Bosson? — Som du ser, Rolef, det är verkligen Nils Bosson, och minst af allt hade jag väntat att få min bane af din hand... är det längesedan du lemnade biskopen, din herre... eller är du måhända icke längre i hans tjenst? — Jag är med hans nåde biskopens minne i Herman Bermans tjenst — svarade svennen, men tillade med allvarlig stämma — I månden icke räkna så noga med mig, fattig sven... jag hade en hjertans kär... hon het Marjat och var dotter