sen för sina egna fördelar, ehuru de medel, som de valde, förlänade deras verksamhet en skiftning i kungliga eller folkliga färger, tills småningom genom omständigheternas trängande kraf den förre blef svenskhetens verklige målsman. Konungen eller folket, eller ock bådadera såsom medel, men den enskildta fördelen såsom hufvudsyfte, torde få uppställas såsom de rätta grunddragen för så väl herr Kristers som herr Carls handlingssätt under tiden närmast efter Engelbrekts död. Men det ena medlet var svårare att begagna än det andra. Om allmogen ock saknade lingelbrekts omfattande förutseende, så hade hon dock i spetsen sör sig män, som alldeles icke ville underkasta sig någons vilja, hvilken på minsta sätt hotade att förråda allmogens sak. Sådane voro Erik Puke och Broder Svensson. Tappra, djerfva, men äfven öfvermodiga riddare och krigare voro de allmogens älsklingar, men ingendera hade Engelbrekts förmåga att träda i spetsen för det hela. Deruti ligger förklaringen till den ställning, som marsken intagit till dessa båda. De måste vinnas, emedan allmogen vanns genom dem; — kunde de åter icke vinnas, då måste de på ett eller annat sätt göras oskadliga. Ty derhän hade sakerna nu kommit — det insåg Carl mer än väl — att det gälde för honom sjelf att stå eller falla. Drotsen hade väl förstått att begagna sig al sina förbindelser så väl med de svenska biskoparne, som med sina danska fränder: marsken kände det fullkomligt, och han hade ordnat sin plan i förhållande derefter. Af största vigt för utförandet af denna plan voro de underri viser, som Nils Bosson medförde, när han på i rmiddagen anlände till Nyköpings slott. FIAAIAA