att de ville hafva sred, men de skilde sig i afseende på sättet att vinna denna fred. Krister Nilsson ville underkasta sig konungen, eller hellre, han tvangs dertill, emedan detta var ett stöd för honom att upprätthålla sitt eget anseende och inflytande såsom rikets högste man. Carl Knutsson åter ville vinna denna fred med bibehållande af Sveriges oberoende, det vill säga utan att eftergifva någon af de fordringar, som genom Engelbrekt och allmogen blifvit uppstälda som vilkor för konung Eriks erkännande. Och detta mål ville Carl ärligt, ehuru han tillika hade ett eget mål, som för honom var gemensamt med hvarje herremans, nämligen sin egen maktutvidgning. Frågar man efter den yttersta orsaken till uppkomsten af dessa båda partier, får man kasta blicken ut öfver den trånga omkrets, inom hvilken de sjelfva befunno sig, och öfverskåda deras mäktiga omgifning af konungamakten på den ena och folkmakten, allmogen, på den andra sidan. Dessa båda, konung och folk, voro de två polerna, omkring hvilka det hela svängde sig. Allmogen hade under Engelbrekt tagit ett afgjordt steg framåt, hvilket, på samma gång som det liksom påminte om hans tillvaro, med ens bland de häpna herremännen framkastade den domen: med mig eller mol mig, ett af de tu! Svårare är att säga, hvad det var som förmådde den ene att sluta sig till denna nya samhällsmakt och den andre till konungamakten. Det torde vara lika orätt att antaga en fullt klar och lefvande insigt om rättmätigheten af allmogens uppträdande såsom bestämningsgrund för den ene, som det är att sätta fullkomlig glömska af sosterlandet såsom förklaringsgrund för den andres beteende. Sannolikt ansäg sig så väl den ene som den andre vara i sin goda rätt. Måhända kommer man sanningen närmast, om man antager, att hvarken Carl Knutsson eller Krister Nilsson, till en början åtminstone, förmådde träda utom kret