Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 2

det synes mig, är räfrven farligare för eder, än björnen. — Björnen skall dock icke blifva dem så lätt att fånga... Kommer konungen, och drifvas de der planerna igenom, och blir herr Krister den mäktigaste mannen i riket, då lärer här komma att spelas ett spel, som herr Krister icke så lätt skall glömma ... Kommer åter konungen icke, ja vi månde väl då se, hvilka råd som blifva de bista... men i båda fallen skall björnen räddas, och det skall blifva min sak! Herr Johan såg förvånad på marsken och kunde icke tillbakahålla en fråga, om då numera vänskap rådde mellan honom och Erik Puke, och hvad som vållat någonting så både märkligt och glädjande. Marsken svarade undvikande, hvarpå Johan tillade, att han ansåg saken glädjande, emedan herr Erik hade allmogen i sin hand och droge den med sig, om det skulle komma till öppen strid mellan marsken och drotsen. Carl nickade medgifvande till detta yttrande, men tycktes icke vara benägen att inlåta sig i något vidare samtal, hvarför herr Johan bjöd god natt och gick. Det blef en förfärlig natt, stormen hven och tjöt och dundrade mot slottsmurarne, som om han haft för afsigt att omstörta den väldiga byggnaden. Lågan från vaxljuset på bordet flämtade af och an, fast bordet stod ett godt stycke från fönstret, och de utskurna väggpanelningarne knäppte i sina fogningar. Marsken märkte dock icke hvarken stormens dån derutanför, eller verkningarna af densamma i slottsgemaket; han gick fram och tillbaka i rummet med händerna på ryggen, stannade då och då och frammumlade ett eller annat ord samt fortsatte derefter åter sin gång. Först efter midnatt släcktes ljuset i hans rum. Vid samma tid vräktes ett fartyg på skyhöga böljor mot Södermanlandsskären. Det var som en