Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 2

i laget... Torde hända, att han kommit till den insigten, att undergifvenhet under konungen är för honom det enda vilkoret att få blifva den mäktigaste mannen i riket, och derför följa de danska herrarne honom villigt efter, och när nu konungen kommer, och Kalmar dagtingan blifvit genomförd, så skolen I se, att de nya slottslänen hafva blifvit utdelade efter drotsens vilja... jag tänker, I skolen ock få se eder om, hvilka slott, som komma att blifva under eder värjo. Marsken satt försänkt i djupa tankar, och hans mörka ögonbryn drogo sig allt mera tillsammans, ju mera berättelsen fortskred. Men för öfrigt satt ban alldeles stilla med hufvudet lutadt mot venstra handen och armbogen stödd mot det med en röd duk öfverklädda bordet, medan den högra handen hvilade på knäskålen af det högra benet, som han lagt öfver det venstra. Tystnaden fortfor långt efter sedan herr Johan Carlsson slutat, men plötsligen sporde marsken: — Veten I, om konungens fogdar från slotten hafva kommit, och om de ädle herrarne satt sig i beröring med dem? — Henrik Claesson från Åbo och Mathias von Kalse från Elfsborg — svarade Johan — hade anländt, när min man begaf sig från staden, men om drotsen haft något samtal med dem, det har han ej fått att veta. Men jag menar, att I hafven nog af, hvad jag nu meddelat, ... drotsen är eder icke blid och ännu oblidare är han herr Erik Puke... Vågar han sig dit... — Vågar? — upprepade herr Carl, medan ett svagt leende krusade hans läpp. — I kunnen hafva rätt — fortsatte Johan — det ordet har ingen användning i afseende på honom, men kommer han dit, så lärer det gälla hans lif, och sedan menar drotsen sig väl hafva vunnit spel äfven med eder... I stånden sålunda mellan en björn och en räf, herr Carl, men som