Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 2

raflart, som strafftid väl icke vid straffullämpngen undgå att medgifvas; men då den, såsom ter nu gällande strafflag hos oss, stundom får, ter domarens pröfning. utsträckas, hvad straftbete angår, till exempelvis sex, eller, hvad som mera vanligt, till fyra år mer, och så vidare i indre proportion, framställer sig en latitud i denna ora utsträckning såsom ur flere synpunkter ganca betänklig, i synnerhet då man erinrar sig, t. hos oss i första instansen på landsbygden domolen är så organiserad, att tillämpning inom latuden af en längre eller kortare strafftid hufvudäkligen beror af en enda persons uppfattning af ch omdöme om de konkreta omstärndigheternas etydelse i afseende å brottslighetsgraden och imutabiliteten i hvarje särskildt fall. När uti andra kulturstater revisioner af deras rasllagar i nyare tider företogos och äfven i afeende å frihetsstrafren ett latitudsystem i större kala än tillförene, ehuru med mindre utsträck ing än nu hos oss, adopterades, glömde man icke tt äfven organisationen af brottmålsdomstolarne ar i behot af en reform, i hvars syften bland nnat ingick, att tilläropningen af latituden icke nge ens i första instansen bero af endast en perons definitiva beslut, att vid slutpröfningen af e omständigheter, som konstituerade den anklaades brott, honom till biträde sakkunnige försvaare skulle tillförordnas, att ransakning och dom kulle utgöra föremål för olika domares funktioer, och att målet skulle bringas till slut utan idsutdrägt, eller annat uppskof, än som ovilkorlien påkallades af den erforderliga bevisningens stadkommande, hvarvid den domstol eller den lomare, åt hvilken ransakningen var uppdragen, de i fråga om de delar af denna bevisning, som annan ort måste upptagas, fordra biträde af ter residerande domare. Ilärtill kommer juryn, om skall döma öfver skuld eller icke skuld i de lomstolar, hvilka det tillkommer att fälla dom i jröfre brottmål, eller sådana, hvarå lagen utsatt våde alffliktiva och vanärande, eller endast vanirande straff (såsom t. ex. straffarbete). Om nu med dessa, endast i största korthet anydda grunddrag af den i nyare tider reformerade krottmälsprocessen i Europas kulturstater (t. ex. rankrike, der juryn redan i början at 1790-talet nfördes, de tyska staterna, der den efter 1845 blifvit införd, och de vest-europeiska fastlandsstaerna) jemföras de grundsatser, efter hvilka domstolarne i första instansen på landet äro hos oss organiserade och skola vid behandlingen af brottmål procedera, torde väl jemförelsen icke kunna gas uttalla till fördel för de sednare. Ordförandena i häradsrätterna äro de egentligen rådande. ä g inqvisitorer, ransakare och doLedamöterna i nämnden äro hufvudsakligen endast tingsvittnen. Endast såsom hjelp i rättegången, men ej i saken, kan den anklagade få begagna biträde, medan det är ordföranden, som förer protokollet, gitver det vitsord och sålunda bestämmer innehållet af ransakningen och instruktionen af den sak, hvaröfver han slutligen fäller dom. Afbrott och uppskof i densamma inträffa ofta af anledningar, dem en reriderad brottmålsprocess lätteligen skulle kunna aflägsna; och slutligen bör ej förglömmas denna hos oss alltför vanliga omvexling af ordförande, i anseende till den lätthet, hvarmed ordinarierna kunna erhålla tjenstledighet, en omvexling dock, som för den mogna pröfning, det allvar, hvarmed ransakningen bör handhafvas, icke kan vara fördelaktig eller gifva fullt stöd åt den stora latitud vid straffmätningen, som nu åt ordföranden är öfverlemnad, utan allt afseende på hans egen erfarenhet och förmåga att bedöma de olika omständigheternas inre sidor. Läggas härtill de långa mellantiderna mellan häradsrätternas ordinarie sammanträden, och tagas alla dessa omständigheter i gemensamt ötvervägande torde man icke kunna befria sig från den öfvertygelse, att åtskilliga af orsakerna till det stora antal fångar, som nu befolka tängelserna, äro att söka deruti, att de sitta der längre, än nödigt och skäligt vore, och att ett af botemedlen deremot vore att finna uti en revision af strafflagen, brottmålsprocessen och håradsrätternas organisation. Om denna organisation kunde med skäl sägas, att den öfverlefvat sin tid, icke med afseende på de elementer, som iugå i sammansättningen, utan med atseende på de grunder, som konstituera dess verksamhet, och då man jemför denna organisation i dess nuvarande, af 1734 års lag bestämda skick med dess beskaffenhet efter lagarne i äldre tider, skall man svårligen kunna finna utvecklingen stå i harmoni med urspruugstanken. Samhällslifvet har dessutom under tidernas fortgång i så många andra afseenden gått framåt och förändrat gestalt, att organisationen af domstolarne i första instansen på landet icke längre, utan v sendtliga reformer, kan motsvar ss kral. Vå är det sannt, hvad h. ex. hr ju atsministern ock anmärkte, att latitudsystemet vid straffmätning efter dess nya beskaffenhet icke först genom den nya strafflagen af år 1864 infördes: det infördes delvis redan genom förordningarne af 1557 om ansvar för stöld m. m., 1555 om a för al 18, bedrägeri m. m., och 1561 om ansvar för mord, dråp m. m:: men icke mindre sannt är, enligt hvad riksdagsprotokollen visa, at redan då uppmärksamheten allvarligen uppå angelägenheten af att äfven organ E adsrätterna på samma gång borde reforS. vad angår frågan om försvarslöshet och lösIH drifveri och det tillskott till fängarnes antal sam kostnaden för deras underhåll, som dithörande förordningar föranleda, må här erinras om, at den sednaste hufvudförordningen i ämnet af der 29 Maj 1846 är äldre än de nyaste lagarne on näringsfriheten, och att redan denna omständighe gör en revision af den förra nödig. Sjelfva be greppet försvarslöshet är ock något, som med led: ning af erfarenheten torde förtjena en förnyat granskning, och om en lycklig revision af dess: samhällsfrågor kunde genomföras, torde ett icke obetydligt medel blifva vunnet till minskning a fångars antal med hvad deraf följer. Men son jag redan kanske tör länge tagit kammarens tic i anspråk, afstår jag för denna gång från att vi dare begagna ordet. I an — — UTRIKES. FRANKRIKE. Genom det tal, som Ollivier höll i lag — — Lr 24 IA