Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 1

— att så vänligt dricka en bägare vin vid edert bord, Erik, det var icke så längesedan, så väntade jag mig helt annat af eder! — Tjerran tänkte ock jag den stund vara — genmälte Erik — då vi skulle dricka vännebägare tillsammans. Men när jag rätt tänker uppå, huru vigtigt det är att svenska män hålla tillsammans, så har jag låtit det gamla onda fara och vill hafva det platt förgätet som en aftalad sak — Derutinnan hafven I rätt, Erik... tiderna kräfva samnad kraft, och hålla vi tillsammans, så skall intet främmande godtycke regera Sveriges land och folk, och för den saken vill jag tömma denna bägare i botten! De båda herrarne klingade med hvarandra, men några ord, som yttrades på sidan om bordet helt nära, förmådde dem båda att se upp. Der stod en hög riddare i mörkblå sammetskappa och samtalade med en andlig man, hvars utseende påminte om studerkammarens undangömda llit. Riddarens anletsdrag voro stränga, nästan dystra, men det var omöjligt att säga, om de yttrade orden blifvit sagda för de drickande herrarnes skuld, eller om det blott var en söljd af samtalets gång, att de blifvit mera betonade. — Ständigt å glödheta stigar gånge de, som ega ulfvens listiga hug — hade han yttrat, men tycktes ifrigt lyssna till den lärde prestens rättelse och förklaring, så att både marsken och Erik tydligt kände huru riddaren borde hafva sagt, emedan det stod så och så i den gamla sång, hvilken tycktes med den uttalade meningen hafva åsyftats. — Aldrig visste jag, att I, Broder Svensson — sade Erik skrattande — voren så hemmastadd i klerkdom! — Djupa sanningar innehållas i de gamla sångerna — svarade Broder Svensson — och jag önskade, att äfven I, Erik, kände en och annan af dem. Det heter på ett annat ställe i samma sång: tro ej ovännens fagra...