Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1870, sida 3

Patenter till utnämnandet af 2 judiska assessorer till domare föreligga dessutom i justitsministeriet i Berlin, och kommer utnämningen att ske efter anciennitet. Dessutom sinnas i Tyskland många judar anställda som borgmästare och magistratspersoner (,,Stadträthe und Syndici), och många äro i de olika länderna valda till deputerade vid riksdagar och parlamenter. Om Frankrike, Belgien och Holland är intet nämndt, då der likställigheten är af ildre datum, och man ej mer fäster uppmärksamheten vid dylika fall; dock torde anmärkas att i Holland judarne Asher och Godefrei och i Frankrike Cremieux, Gaudchaux och Fould hafva varit medlemmar af ministeriet. Förhållandet i Danmark, hvarest full likställighet egt rum sedan 1848, torde vara bekant. Såväl i Folke-som Landsthinget hafva judar varit invalda, och att äfven med afseende på embeten lagen tillämpas, bevisas bland annat deraf, att hr Levy bekläder en hög post under finansministeriet. I England se vi judar som Sheriffer, Aldermen och Lordmayors och medlemmar af underhuset. Vi se således, huru med undantag af de, äfven i andra kulturfrågor långt tillbaka stående länderna (Kyrkostaten, Ryssland och öfriga sydoch ost-slaviska jänder) de öfriga staterna, ja till och med Spanien, hafva erkänt, att olikheten i trosbekännelse ej utgör något skäl att beröfva menniskor deras borgerliga rittigheter, att bekännelsefriheten är vår dyrbaraste och heligaste, oförytterliga tillhörighet, hvilken kränkes af det folk och den lag, som med ingen annan rätt än den majoritetens makt gifver förklarar trogna och lydiga medborgare ovärdiga att begagna ina krafter och sina olika anlag till verkamhet för ett älskadt säderneslands väl, emedan de våga hatva olika religiösa åsigter med det öfvervägande antalets, och ej vilja förneka och oflsra sin tro och öfvertygelse. Vi kunna ej tro, att Sverige, som i så många afseenden står långt framme i folkens leder, då det gäller arbetet för vår tids ädlaste och bästa sträfvanden, skall ännu längre i denna tråga vilja höra till de sista; vi vilja ej tro, att ännu längre Sverige skall va-a den protestantiska ofördragsamhetens förlofvade land, såsom för närvarande Rom, och såsom förut Spanien, representerande den katolska religionens intolerans; ja, vi hoppas ock i anning ej endast och ej hufvudsakligen för de mosaiska trosbekännarens skull, att denna fläck skall borttagas ur våra lagar. i kunna ej fatta, hvilken betänklighet det kunde vara, som kunde förhindra våra riksdagsmän att med innerlig glädje gifva sitt bifall till de hvilande förslagen, ty vi käpna intet land, och må den nämna det, som vet dess namn, hvarest man ångrar, att man har tillintetsjort dessa qvarlefvor från medeltidens åsigter, från hierarkiens och ofördragsamhetens tidehvars. Det sinnes intet af de länder, hvarest man i detta afscendo förverkligat frihetens och rättvians sordran, der man skulle vilja taga steget tillbaka, intet af dessa länder, i hvilket de mosaiska trosbekännarne ej afva visat, nuru orättfärdigt och oförarligt det hade varit att längre behandla n som samhällets styfbarn eller sor vämlingar. ,Främlingar? frågen våra ynglingar, om de, när de hänryckta tala om Sveriges ärofulla torntid, om dess Carlar och Gustaver, om dess Engelbrekt 1 hvad de alla heta, ett enda ögonblick unka på, att denna forntid dock ej tillhör dom, att deras fäder ej ligga begrafna 5 band äro sästade v DY 8 4 deras, och dess framtids väl de ljufvaste hopp. Att åt landets sin verksamhet och offra sina krafpå hvarje sätt, som den enskildes 10 måga tillåter honom, det må man ej läugre envisas i att utan något sörnussigt skäl förneka honom, ty i sanning, man sige, hvad man vill, man har intet skäl, som ej erfarenheten för länge sedan verlagt, iutet skäl som håller sitt prof består inför förnuftet, friheten och tättvisan. Skall lagen vara ett troget utk för ett folks ståndpunkt i sedligt h andligt afseende, då, vare det sagdt ka folkets heder, har detta hunängt vidare än sin lag, ty hvarest det nar berott på folket att utan in ning välja de män, till hvilka det har förtroende, har det ej tästat afseende på trosbekäånuelse, utan på dugligheten och niket. Således må skrankorna falla och en lag och en rätt gälla för alla. Relisiouen är kärlek, dess motsats ofördragsamhet; må religionen segra, då afgörandets stund kommer! I.