Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1870, sida 2

Ct: DUMMA SUM RHIIÖÖ IIÖ 4T DEÅIIIVCn JUST taf en af denna skolas utmärktaste och rest begåfvade anhängare, Victorien Sarou, är emellertid af en helt annan sort. Jet är hans berömda , Patrie, författadt jr Porte S:t Martin-teatern, och då Sarou lemnade sin fordna tummelplats på ymnase, öfvergaf han samtidigt de vanga skildringarne af det moderna Pariserfvets svaga sidor, såsom vi känna dem rån Familjen Benoiton, , Seraphine n. fl. Porte S:t Martins ofantliga scen ned det väldiga maskineriet samt dess vid cerier, stora bataljstycken och dylika makinproduktioner vanda publik inspirerade onom till att försöka sig i detta mantr, ch han har lyckats dermed bättre, än nan hade skäl att vänta. IIans , Patrie jorde, som bekant, förliden vinter stornande lycka vid dess uppförande i Paris, wilket lika mycket berodde på den eflektulla, nervskakande handlingen, den eleanta dialogen samt de praktfulla kostynerna och dekorationerna. Intet under åledes, att det gått öfver scenen mångaldiga gånger, att man ombildat det till n operatext och att de små teatrarne ppförde parodier derpå. Men allt synes mtyda, att stycket icke blott i sitt hemand, utan äfven här, kan göra underverk. jag har förut antydt, att Kasinos affärer )esunno sig i ett temligen derangeradt illstånd; den ene direktören efter den mdre måste ge dess sak förlorad, ty huset stod som oftast tomt, och hvilken verkan letta hade på personalen, kan man litt änka sig. Då vågade Kasino sitt sista tora slag: Allt för Kasino var lösen, ch dermed instuderade man Sardous ,, Allt ör säderneslandet, på hvars uppsättning nan använde sina sista krafter. Experinentet ser ut att vilja lyckas, ty det spänvande skådespelet drager hvarje afton en alrik åskådareskara till teatern. IIuruvida den kungliga teatern nu känt, ut ,något måste göras gentemot dessa craftansträngningar af dess yngre konkurenter, vet jag icke: men äfven denna eater har samtidigt med de audra komnit med en kraftprestation, nemligen en iy stor balett af Bournonrille med titeln ,Cort Adeler i Venedig. Jag kallar den m kraftprestation, ty kungliga teatern — ör hvilken en luxuriös mise-en-scöne just cke hör till hvardagssakerna och som, på zrund af sitt däliga samt föråldrade maskineri och sin trånga scen, icke förmår orestera något af de underverk, hvarmed man ständigt öfverraskas på utlandets atrar — har vid detta tillrälle ansträngt sig till det yttersta i så hänseende. Om su! tet kommer att motsvara förväntSarne, torde deremot vara en annan råga: men skulden härför ligger då i baettkompositionen sjelf, hvilken man är! )6jd att sätta under de flesta andra af 3ournonvilles produkter, emedan den ej viktigt förmår att fingsla Askådarnes inresse, hvilket icke får sin rätta tyngdpunkt i hufvudpersonen. Denne, den danske sjöhjelten Cort Adeer, sörvärfvade, som bekant, sin stora namnkunnighet isynnerhet i utländsk tjenst och har i främsta rummet blifvit berömd senom de tjenster, han gjorde republiken Venedig, bland annat i det stora sjöslaget vid Tenedos, der han med högstegen hand ällde den turkisko anföraren, Ibrahim Pascha, såsom det står i visan: ,Paa Dickket der faldt et IIoved saa brat, Det tabte den tyrkiske Kjampe, nvilken händelse är förevigad genom en stor guldmedalj, på hvars ena sida kämpen är framställd just i detta ögonblick. För att kunna begagna denna figur till en scenisk framställning, har balettkompositören sett sig nödsakad att uppfinna en hel liten intrig, som väl ej ligger utom den dramatiska sannolikhetens område, men uppfinningen har sträckt sig ännu längre, och derigenom har ett icke ringa brott blifvit begånget mot den historiska sanningen. Vid sidan af Cort Adeler har nemligen blifvit ställd en yngre broder Johannes eller, såsom man redan döpt honom, Lange Adeler, hvars existens man tills dato alldeles icke anat. Han förälskar sig i en venetiansk adelsmans dotter, som skänker honom genkärlek; men hennes försmådde älskare Valerio, en af de bekanta teaterskurkarne, svär att hämnas och denna nobla föresats verkställer han, icke på den gynnade älskaren, utan på dennes broder, Cort Adeler. I det ryktbara ,,lejongapet neålägger han en angifvelse till tiomannarådet mot denne, på grund af hans protestantiska trosbekännelse; på anklagelsen fästes lyckligtvis afseende, ty eljest hade det ju icke blifvit något af baletten, och Cort Adeler fängslas-. Hans vistande i fängelset hörer till ett af kompositionens märkligaste, om också just icke bäst motiverade, partier, ty i en dröm, som Cort Adeler här har — år 1654 — förutser han Köpenhamns belägring år 1659, och sedermera visar sig en krönt qvinna med den danska vapenskölden och den heliga Dannebrogen, som synes vinka honom; men i allt detta har Cort Adeler aldrig baft någon del, då han först flera år sednare, 1663, återvände till fåderneslandet. Han frigifves emellertid ur fängelset, i hvilket han för öfrigt befunnit sig rätt väl, närmast på grund af den mer än moderliga omsorg, hvarmed fångvaktarens hustru åtagit sig honom; ty den stolta republiken behösver hans hjelp, då den hotas af turkarne, och Cort Adeler vedergäller nu ädelmodigt ondt med godt,